Innehåll

1. Chile: Tabes kök
2. Danmark: Nybroe Smørrebrød
3. Nikkei: Qala
4. Thailand: Pat's Place
5. El Salvador: Cabal
6. Ryssland: Café Eurobar
7. USA: Det arroganta svinet
8. Sichuan: Eat East
9. Mexico: Chelas
10. Mellanöstern: MOAS
11. Kenya: Swahili Street Food
12. Uigurien: Gambit
13. Vietnam: Minh Mat
14. Etiopien: Gojo Fasika
15. Georgien: Tbilisis hörna
16. Hawaii: Orange County
17. Japan: Ai Ramen
18. Japan: Shibumi
19. Persien: Zartosht
20. Polen: Krasnopolski
21. Spanien: Boqueria
22. Punjab: Punjabi Masala
23. Indien: Indian Garden
24. Grekland/Cypern: -
25. Peru: Cevicheria Aji Y Ajo
26. Kina: Restaurang China

Internationell mat i Stockholm var länge lika med svensk mat i utländsk förklädnad. Tomatsås på tunnbröd kallades pizza, fyra små rätter med soja och sötsur sås kallades kinesisk och så vidare. Assimilering i all ära men att försvenskad mat är ett hån mot de många rika matkulturer som finns i världen. Ju mer Su-San och jag åt oss genom Södermalms krogar och såg oss om i världen, desto mer insåg vi detta och vi övergick därför till att bara äta på stjärnkrogar i Stockholm och bara lokal mat utomlands.

Men någonting har hänt i Stockholm sedan dess. Plötsligt vågar driftiga män och kvinnor från utlandet servera stockholmarna mat så som den serveras i deras hemländer och ibland till och med ännu bättre. Vedugnspizzerior gräddar bättre pizzor än många av sina romerska kolleger, laxnigiri på svenska sushirestauranger smakar bättre än i Sydostasien (som måste importera laxen långväga) och kinarestauranger bjuder på mer exotisk mat än vad turistanpassade restauranger i Beijing vågar göra. Äntligen kan vi njuta av världens mat i vår egen hemstad! Det finns visserligen fortfarande många vita fläckar på Stockholms restaurangvärldskarta (däribland mitt eget favoritkök, det sorgligt misshandlade grekiska köket) så det gäller att navigera rätt. Här är några internationella restauranger vi kan rekommendera (och vissa som vi avråder från):

Att Peru har ett fantastiskt kök har vi vetat länge men vad kan grannlandet Chile bjuda på? Det behöver vi inte gissa längre efter att vi lyckats hitta Tabes kök.

På hemsidan lyfts särskilt pirogen empanada fram men på menyn fanns det fler för oss nya rätter att välja bland. Lyckligtvis var vi hungriga och kunde välja såväl avsmakningsrätten Tabla Goloza som varsin förrätt och efterrätt. Först på bordet var Yucca Frita (friterad kassavarot) och Chorizo Pan (chorizo i bröd). Kassavaroten visade sig vara ett mycket trevligt substitut till potatis med mjuk konsistens och trevlig smak som förhöjdes av chilimajonäsen. Chorizon var kryddig och god, så också dess sällskap pebre (en röra på tomat, lime, chili, koriander och lök) men hade förtjänat ett bättre bröd.

Därefter kom Tabla Goloza in: en bricka med hela fyra minivarianter av andra rätter på menyn. Vi gav oss först på Tabes signaturrätt empanada. Under det frasiga men kanske lite för tjocka pirogtäcket dolde sig en en smakrik köttröra där även hårdkokt ägg och svarta oliver ingick. Vi fortsatte med cevichen, en lime- och chilimarinerad kolja med majs och sötpotatis som visade sig vara minst lika god som grannlandet Perus. Kvällens kanske största kulinariska överraskning stod den tredje rätten för, pajen pastel de choclo. Det här är en chilensk nöt- och kycklingpaj som tillagas med ägg och oliver täcks av gratinerad majs och basilikapuré. En utsökt rätt som vi definitivt kommer att försöka återskapa i vårt egna kök. Den avslutande rätten var det chilenska svaret på hamburgaren: Churrasco. Den består av skivad biff och en kräm på avokado, tomat och majonäs serverad i ett rustikt hembakt bröd.

Så långt var vi mätta och belåtna men kunde inte låta bli att smaka på desserterna också. Den traditionella tusenbladstårtan Milhojas överraskade oss då den påminde mer om baklava än tårta men spröda lager av smördeg varvade med kokt kondenserad mjölk. Smördegen och kolan matchade varandra utmärkt men kanske hade behövt sällskap av glass eller liknande för att bli mindre torr. Glass fanns det däremot till de chilenska pannkakorna och den var gjord på den för oss nya men mycket trevliga bekantskapen lucuma. Denna nöt ger glassen en både fruktig och nötig smak med toner av kola - kort sagt de smaker som de bästa glassarna brukar ha.

Tabes kök kan vi varmt rekommendera den som vill prova på nya sydamerikanska smaker bortom tacos och ceviche.

För den som liksom oss har svårt att hitta smørrebrød i Köpenhamn kan lyckligtvis bege sig till det närmare Östermalm och Nybroe Smørrebrød. Här finns alla klassiska smaker i lagom storlekar och det går utmärkt att beställa in fyra stycke att dela på två personer.

Vid vårt besök inledde vi på klassiskt manér med havsmat och smørrebrøden Christiansøpigens Sild och Räkor i trängsel. Sillen var spänstig och god och krogen snålade inte med de utsökta handskalade räkorna.

Vi fortsatte sedan med en HC Andersen med en krämig leverpastej med ett pikant inslag av bacon och jubileumsrätten frikadeller. Den senare kom med potatis och en generös servering av smörsås men under allt detta saknade vi själva rågbrödet (!). Vi gissar att personalen hade en stressig kväll men blev hur som helst mätta ändå.

Vid nästa besök håller vi oss nog till de traditionella smørrebrøden och hoppas då på att orka med "dessertvarianen" också med ost, marmelad och nötter.

Nikkei är beteckningen på den underbara fusionen mellan det japanska köket och det peruansk köket. För att få smaka på detta i Stockholm kan man bege sig ut till Saltsjöbaden och Qala.

Tyvärr saknades många rätter på menyn då restaurangen enligt uppgift söker nya lokaler och därför försöker tömma lagren. Vi fick därför avstå från Ostron Chalaca och inledde istället med Edamame (ångade sojabönor med havssalt) och Goma Wakame (sjögrässallad med sesamfrön). Sojabönorna serverades i sina skal men var lätta att spritsa och hade en fin spänstighet medan sjögrässalladen var krispig och smakrik.

Även dryckerna var på upphällningen och som så ofta på peruanska restauranger så var den goda majsdrycken chicha slut. (Den stod för övrigt inte på menyn men brukar ändå finnas om man frågar.) Även saken höll på att slut men köket lät oss provsmaka de två sorterna Keigetsu 50 gin-no yume och Fukuju blue label. Båda var utsökta men vi tyckte den förstnämnda hade aningen mer karaktär och fick det sista ur flaskan.

Till mellanrätt delade vi en Ceviche Mixto med räkor, bläckfisk och vitfisken hamachi. I Qalas tappning var hamachin pankofriterad till perfekt krispighet, även om vi kanske föredrar de rena fisksmakerna i klassisk ceviche.

Valet mellan sushi och sashimi var inte lätt men vi tror att vi gjorde rätt i att dela på en Sashimi Grande. In kom en lång brickar med fyra sorters fisk smaksatta med läckra såser. Eller vad sägs om sotad lax med forellrom och gräslök samt sås på amarillo, hälleflundra med peruansk myntasås, hamachi med rostad cassava och slutligen tonfisk med criollasalsa. Till det hela serverades rikliga mängder strimlad morot, rättika, rödbeta och sjögräs och det hela toppades av en liten strut gjord av cassava fylld med avokadoröra samt forellrom. Fiskarna var av högsta kvalitet och såserna lyckades framhäva smakerna ytterligare utan att ta över. Den här rätten får man inte missa och vi hoppas hinna återvända för att smaka mer på fiskrätterna.

Även desserterna på menyn saknades men det gjorde inte så mycket då vi fick en utmärkt ersättare i form av Flan med reducerad chicha och toppad med peruansk whiskygrädde. Chokladsåsen kändes lite onödig i sammanhanget då flanen hade en perfekt balans mellan krispigt yttre och krämigt inre och där whiskygrädden blev pricken över i:et.

Vi hoppas att Qala inte flyttar alltför långt bort från Nacka och vi kommer definitivt att besöka dem i deras nya lokaler också.

Salvadoransk mat hittar man inte ofta utanför El Salvador och det är synd då det är här man hittar det läckra majsbrödet pupusa. Lyckligtvis behöver man numera bara bege sig till Sundbyberg för att avnjuta denna specialitet, nämligen den lilla restaurangen Cabal.

Cabal är ett litet krypin som säljer både smårätter och matvaror från El Salvador med grannländer. Majs, fläsk och ost dominerar i detta kök och så också på Cabal. Vi började med förrätterna chabacanas de res och canasta de chicharron. Den förra är små majstortillas med långstekt fläsk och smält ost samt salsa och de senare är friterade fläskbitar, tortillachips med riven ost samt bönröra och inlagd lök. Samma ingredienser men helt olika tillagning och mycket gott och mättande.

Därefter gick vi över till huvudrätterna. Pupusas erbjöds i grupper av tre och vi valde clásicas med olika blandningar av ost, bönor och fläsk och serverades med tomatsås och curtido (inlagd kål). Tacos erbjöds i grupper av fyra med enhetliga fyllningar och vi valde mer långstekt fläsk med svarta bönor och ost. Båda var mycket goda, även om vi gärna hade sett att köket vågat ta ut svängarna med fler ingredienser. Till rätterna finns flera smaker av den mexikanske läsken jarritos och vi fastnade för agave.

En av huvudingredienserna, osten, återkom i efterrätterna. Flan de queso är ostkaka i karamellsås som påminner om crème brûlée men godare. Tres leches är en traditionell kaka med tre former av mjölk: en sockerkaka indränkt i tre sorters mjölk (osötad kondenserad mjölk, kondenserad mjölk och grädde) där resultatet blir en saftig kaka som påminner om tiramisu. Missa inte drycken horchata (som inte fanns med på menyn), en risdryck smaksatt med kanel som passar utmärkt med efterrätterna.

Cabal gav oss definitivt mersmak och vi hoppas på att få se fler salvadoranska rätter och variationer framöver.

Rysk mat är av någon anledning sällsynt i Stockholm trots att många av kökets råvaror och tillagningar liknar våra egna. För att upplysa (och mätta oss själva) kombinerade vi ett biobesök med ett besök hos Café Eurobar. Namnet till trots bjuder detta lilla krypin på Söder på traditionell rysk mat och dryck.

Vi inledde med ett smakprov av diverse kalla förrätter och fastnade för en tallrik med olika korvar och inlagda grönsaker samt "sill i pälskappa", en rätt som påminner om vår egen smörgåstårta med lager av sill, grönsaker och en kräm på smetana och majonnäs. Till båda rätterna serverades rustikt rågbröd.

Därefter var det dags för ett par värmande rätter och naturligtvis kunde vi inte låta bli att prova paradrätterna borsjtj (rödbetssoppa) och pelmeni (dumplings med köttfyllning). Båda rätterna var utmärkta, även om jag personligen hade föredragit lite mer spänst i dumplingdegen.

Till efterrätt kunde vi inte motstå den traditionella honungstårtan medovik. Såväl lager som fyllning var utsökt och tårtan gjorde sig utmärkt tillsammans med resten av kvassen (som var något för söt som måltidsdryck).

Bland de rätter vi inte smakade på fanns klassiska biff stroganoff som dagens rätt och diverse salta och söta bliniekompositioner så det finns definitivt skäl att återvända.

Man lär sig alltid något nytt om mat och en sådan lärdom kom när vi besökte Holy Smoke i Skåne: Det är en enorm skillnad på grillat och barbeque. Att det är en skillnad på grillat och grillat lärde jag mig när jag blev vuxen och insåg att kött inte behövde grillas tills ytan blir svart som mina föräldrar gjorde. På Holy Smoke lärde jag mig att barbequens indirekta värme, längre tillagningstid och smaksättning med rök ger en ännu större smaksensation. Det är inte konstigt att till och med amerikaner vallfärdar från barbequens förlovade land till Skåne.

Kan man då avnjuta en riktigt bra barbeque i Stockholm? The Old Smokehouse i Nacka har ett fantastiskt läge men den kulinariska nivån når tyvärr inte lika högt. För den som inte räds den tråkiga miljön i Jordbros industriområde finns dock ett utmärkt alternativ: Det arroganta svinet!

Det arroganta svinet håller precis som Holy Smoke till i en ruffig industrilokal, man sitter på träbänkar och maten serveras på en plåtbricka. Men vilken mat! Holy Smoke erbjuder vanligtvis bringa ("brisket"), revbensspjäll och korv och den som inte kan välja (och alla andra med för den delen) rekommenderas en Trinity-måltid för två-tre personer som innehåller allt detta. Under bringans mörka smakrika yttre döljer sig ett mört och fint kött som är alldeles lagom tillagat. Revbensspjällets kött lossar lätt från benen och är perfekt tillagade de också. Korvarna har en hög kötthalt och är av utmärkt kvalitet. Om man måste välja skulle vi rangordna dem i den här ordningen men som sagt, varför välja?

Med maten kommer också ett antal tillbehör, av vilka det finns sex att välja på. Mina favoriter är mjukkokta bruna bönor med fläsk och krämig mac & cheese medan Su-San gillar den minst lika krämiga creamy corn och den fräscha tomatsalladen. Efterrättspajerna har också ett gott rykte men tyvärr var de slut vid vårt första besök medan vi var för mätta efter vårt andra besök så de får anstå till ett senare tillfälle.

Det enda som talar emot Det arroganta svinet är som sagt att de inte ligger nära oss men närhelst vi är i Södertörn överväger vi ett besök här!

Vad är väl godare när vinterkylan slår till än riktigt het mat? Så resonerade vi inför besöket på Stockholms i dubbel bemärkelse hetaste Sichuanrestaurang. Det kitchiga namnet till trots så är Eat East en rymlig och enkelt inredd restaurang där såväl meny som klientel vittnar om autentiska rätter. För att få avnjuta så många smaker som möjligt tog vi in både förrätter, sidorätter och varmrätter att dela på. Att kineserna har en annan syn på den europeiska indelningen i rätter visade sig när allt kom in samtidigt.

Husets dumplings med fyllning av fläsk, räkor och grönsaker var goda men varken smak eller konsistens förmådde lyfta dem till sin fulla potential. Desto godare var då de tjocka och spänstiga dandannudlarna, som på sichuanesiskt manér serverades med stark sås på bland annat jordnötter istället för soppa.

Än mer positivt överraskade blev vi av den till synes enkla brynta Sivrapaprikan med kinesisk vinäger. Den välbalanserade tillagningen och kryddningen lyfte fram paprikans smak till oanade höjder och det här är en rätt som inte får missas.

Lite djärvare var vi i valet av huvudrätter. De friterade och marinerade gristarmarna må inte låta så aptitliga men de är tillagade till alldeles utmärkt mör konsistens och tillsammans med tofujelly och Sichuansoppa blev det en härligt mustig gryta. Inspirerade den Marco Polo till Trippa Fiorentina månntro?

Mindre djärvt var valet av anka men då kinesiska kockar ofta har gott handlag med denna fågel och rätten dessutom var restaurangens topprätt så kunde vi inte motstå den. På Eat East serveras ankfiléerna wokade så att skinnet blir krispigt och innehållet saftigt. Det var också kvällens starkaste rätt och hur god såsen än var så fick vi till slut ge upp våra försök att suga upp det sista med vårt ris.

Någon efterrätt serveras tyvärr inte på Eat East men det kanske var lika bra så mätta som vi blev. Hit återvänder vi gärna för att prova några av de många andra rätterna, såsom fisk och grodlår.

Mexikansk mat är något vi länge trodde saknades i Stockholm men så hörde vi talas om Chelas. Vad var väl mer passande än att besöka dem under Allhelgonahelgen och firandet av De Dödas Dag? Restaurangen ligger på en undanskymd gata vid Hornstull men väl inne möttes vi av en mysig lokal med helgenlig inredning, inklusive serveringspersonal med ansiktsmålning i form av en dödskalle.

Chelas paradgrenar är tacos och margaritas men hade denna dag också specialrätten pozole så vi slog på stort och beställde såväl drinkar som fyra serveringar. Vi började med lite snacks och tog in pikanta totopos (tortillachips), krispiga chicharrón (torkade grisskinn) samt en guacamole där det inte snålats på avokadon. En utmärkt start. Sedan kom den mustiga och med tanke på det regniga vädret välkomna soppan. Denna soppa görs på torkad majs, fläsk och lök och får lite sting av jalapeño. Ett bevis om något på att det mexikanska köket har så mycket mer att erbjuda än tacos.

Men tacos ingick hur som helst också i vår middag och de visade sig vara något helt annat än de torra skal med köttfärs- och ostfyllning som som de förvanskats till i Sverige. In kom istället den vegetariska tacosrätten Nopales med spännande ingredienser som kaktus, svamp, bönor och pumpakärnor samt den mäktiga kötträtten Taco de Tuetano med flankstek, märg och bitar av chorizo. Mättande rätter båda två men så goda att man ändå tömmer faten.

Men hur mätta vi än var kunde vi inte motstå den spännande efterrätten Pastel de Tres Leches, en kaka som får sin saftighet genom att dränkas in i tre sorters mjölk. Då har vi ändå inte nämnt de utmärkta drinkarna, en alkoholfri margarita och en dito Jamaicalemonad. De var uppfriskande och fungerade såväl som fördrink som måltidsdryck för att matcha de lite starkare tonerna på maten.

Chelas gav oss mersmak på det mexikanska köket och vi hoppas att det inte ska dröja lika länge nästa gång vi avnjuter mat härifrån.

Snabbmaten har fått en renässans i och med de många stenugnspizzorna och gourmethamburgarna som numera är standard i Stockholm. Kebaben har dock varit på samma nivå som den man kunde äta på Götgatan för tio kronor under nittiotalets priskrig. Hur bra kebab kan vara blev jag varse i Berlin och därför blev jag glad när Jiray Seropian utmanade svenska kebab med MOAS (Meat on a Stick).

MOAS erbjuder en lagom men varierad meny bestående av tre olika sorters kött (kyckling, lamm/kalv och fläsk) i fyra olika tappningar. Det finns även vegetariska alternativ i form av falafel samt pommes frites på potatis och sötpotatis som tillbehör. Särskilt glad blev jag över omsorgen om brödet, som gräddas i stenugn med det uttalade målet att det ska hålla ihop och inte förvandlas till en blöt massa av såsen.

Levde kebaben upp till dessa högt ställda mål då? Absolut! Jag beställde en Yerevan med tomatsås, vitlökscreme, silver- och rödlök, syrad rödkål, tomat, pickles, jalapenocreme och isbergssallad och kunde glädja mig åt ett välfyllt bröd med fräscha och krispiga ingredienser. Su-Sans falafelkebab med vitlökscreme, silver- och rödlök, tahini, tomat, syrad rödkål, mangoröra med granatäpple, getostcreme, krispsallad gick inte av för hackor den heller. Bröden höll mycket riktigt ihop bra och det gick utmärkt att äta dem med händerna. Pommes friten på sötpotatis var god, även om den kanske kunde ha varit lite krispigare. Ytterligare ett plus var att det fanns flera suröl bland dryckerna, även om vi inte testade någon vid vårt besök.

Till MOAS återvänder vi gärna om vi vill få ett snabbt, prisvärt och gott mål mat.

Under vår semester i Kenya 2007 saknade vi lokala specialiteter bland de tämligen slätstrukna bufféer som bjöds. Det skulle dröja ända till i år innan vi fick chansen att äta riktig kenyans mat på Swahili Street Food.

Swahili Street Food är inte mer än ett hål i väggen på Skånegatan och det var välfyllt vid vårt besök. Kanske förklarar det också den långsamma servicen för det tog 20 minuter att få beställa, 30 minuter att få in förrätten, 20 minuter att få in ena huvudrätten och 10 minuter att få andra huvudrätten. Att vi fick fel mat vid båda huvudrätterna samt att såväl en "avsmakningsrätt" som en efterrätt var slut gjorde inte det hela bättre.

Nåväl, när den rätta maten väl kom så visade den sig vara riktigt god. Swahilis samosas var utsökt frasiga och välfyllda med en kryddig köttfärs. Lime, tomat- och löksalladen kachumbari samt en stark tamarindsåsen utgjorde tillbehör till denna rätt som inte får missas.

Även kycklingrätten visade på kökets goda handlag med stekytor. De sprödstekta kycklingbitarna var alls inte torra utan hade kvar all sin saftighet. Som tillbehör kunde väljas majsgröten ugali, potatisrätten viazi karai samt kokosris. Vi valde det förstnämnda (men fick först kokosris och fick skicka tillbaka rätten), en inte oäven rätt som kanske bättre kommer till sin rätt med en sås att suga upp. Förutom den obligatoriska kachumbarin medföljde även en god röra på mungbönor.

Huvudrätt nummer två kom med rätt tillbehör, kanske därför att servitrisen tagit det säkra före det osäkra och frågat oss vilket tillbehör vi valt till den. Tyvärr fick vi först in mer kyckling istället för den biffstuvning vi sett fram emot och än en gång fick vi skicka tillbaka rätten. När stuvningen väl kom visade den sig dock vara välsmakande och tillbehöret viazi karai (ett slags friterat potatismos) var en spännande bekantskap, så också kål- och lökrätten sukuma wiki.

Till efterrätt hade vi sett fram emot den afrikanska munken mandazi men denna var som sagt slut så vi fick istället nöja oss med en glass på det närliggande AH:s glassbar. Förhoppningsvis blir servicen bättre framöver för bortsett från de etiopiska restaurangerna så har Stockholm alltför länge saknat östafrikansk mat.

Jakten på ovanliga kök förde oss till den uiguriska restaurangen Gambit utanför city. Men vad är då uigurisk mat? Enligt Wikipedia så dominerar fårkött, grillspett, ris och matiga grytor och soppor. Skulle vi kunna hitta detta på Gambit?

Det första intrycket av restaurangen var väl inte det bästa. Vi fördes visserligen snabbt till ett bord men blev sedan sittande ett tag i väntan på menyn. Några rekommendationer om representativa rätter kunde vi inte heller få utöver en genomgång av de olika rätterna.

Nåväl, efter lite funderande inledde vi med varsin förrätt i form av samsa (köttfyllda piroger) och brödet nan serverat med en liten skål tomatsås. Brödet var lite intetsägande men pirogerna var matiga och goda.

Till huvudrätterna valde vi att prova en soppa och en gryta. För soppan föll valet på en nudelsoppa. Den kom i en tjock och smakrik buljong med gott om kött och grönsaker.

För grytan föll valet på plov, en gryta på kött och grönsaker på en rejäl bädd av pilaffris. Inte heller här hade man snålat på ingredienserna, även om den där riktiga smaksensationen inte heller här ville infinna sig.

För efterrätten var vi nyfikna på den ryska varianten av Napoleonkaka men tyvärr fanns varken den eller den välkända ryska honungstårtan medovik (något vi fick veta först efter att ha lämnat bordet och sökt upp servitrisen).

Därmed blev det ett tidigare avslut än väntat då vi hade hoppats på något sött till de många spännande teerna som fanns på menyn. Det positiva vi tog med oss från Gambit var att rätterna var stora och prisvärda. Dock lämnade servicen en del att önska och frågan är om inte rätterna var mer inspirerade av Ryssland och andra forna sovjetrepubliker än just det uiguriska köket.

Vår jakt på nya smaker förde oss den här gången till det vietnamesiska köket, representerat av Minh Mat. Den sympatiska menyn erbjöd rätter i tre storlekar och lät oss komponera ett eget blandat urval. Vi fastnade för två små rätter, en mellanrätt och en stor rätt samt en efterrätt.

Vi inledde med sommarrullar av färska rispappersrullar med räkor, vitlöksmajonnäs, friterat kycklingskinn samt grön nuoc cham.

Därnäst följde grodlår. Den som inte vågat prova detta tidigare kan inte börja bättre än med Minh Mats oxgroda med fermenterat ris, friterad sötpotatis och vitlöksmajonnäs. De var tillagade till perfektion med krispigt skinn och köttigt inre och tillbehören passade dem utmärkt.

Efter det gick vi in på mellanrätten fem sorters svamp; kungsmussling, shimeji, enoki, skogsöronsvamp och lotusrot med klibbigt ris och friterad yubadumpling. En välkomponerad blandning av olika smaker och konsistenser från svampriket.

Därmed var det dags för den stora rätten kokbanan i lergryta. Kokbananen serverades tillsammans med chayote, yuba med fermenterad sojabönpasta, fermenterad senapskål samt klibbigt ris med sesam. En utmärkt blandning, även om smakerna kanske inte var lika spännande som i de föregående rätterna.

Egentligen var vi tillräckligt mätta efter dessa rätter en av efterrätterna fångade vår uppmärksamhet: fylld longan i phosirap. Longan är en liten frukt släkt med lycheee som serverades tillsammans med silkestofu, torkad mango, rostad kokos, matcha, ingefära och lime i en sirap. Vi vet inte om alla dessa smaker kom till sin rätt men en uppfriskande avslutning var det i alla fall. Däremot var inte det vietnamesiska kaffet med kondenserad mjölk lika spännande som det lät.

Minh Mat är inte den billigaste av Stockholms vietnamesiska rätter men den höga kvaliteten är väl värd sitt pris. Hit återkommer vi gärna.

Etiopisk mat har sedan länge varit en del av vår vardagsmat och vi har följaktligen inte känt något behov av att besöka restauranger för att avnjuta detta fantastiska kök. När vi så äntligen tog oss till Gojo Fasika var ett våra syften att jämföra vår kokkonst med experternas.

Gojo Fasika var vår närmaste etiopiska restaurang när vi bodde på Söder och finns än idag kvar i sina mysiga lokaler i hörnet Ringvägen-Renstiernas gata. På menyn fick man välja mellan hembakad injera med svenska ingredienser och importerad injera bakad på teffmjöl. Valet föll på teffmjöl, då vi själva inte lyckats få perfekta injera med detta mjöl. Vi hoppade däremot över förrätten, då det enda valet var sambusa (etiopiska piroger) och vi hur som helst ville ge plats för de stora huvudrätterna, och gick direkt på råbiffen kitfo samt lammgrytan kejwot - två rätter vi själva inte lagar så ofta. Tyvärr hade restuarangen slut på det etiopiska honungsvinet tej som vi var mycket nyfikna på så vi nöjde oss därför med vatten till maten.

Såväl kitfon som kejwoten var kryddstarka och mustiga och teffbrödet var precis så "svampigt" som det ska vara för att suga upp såsen ordentligt. Sidorätterna spenat och färskost var goda men hade gärna fått vara aningen större för att balansera kötträtterna. Däremot kändes grönsalladen lite malplacerad i sammanhanget men å andra sidan har den ingått på samtliga etiopiska restauranger vi besökt så kanske hör den till ändå.

Efterrätter är tyvärr inte det etiopiska kökets starka sida, även om sidor som Flavorverse lyfter fram en del spännande bakverk. Då Gojo Fasika bara erbjöd tiramisu och glass nöjde vi oss med etiopiskt kaffe och fick in en rejäl kanna av denna fylliga och smakrika dryck. Popcorn är tydligen ett vanligt kaffetillbehör i Etiopien och så också på Gojo Fasika.

Gojo Fasika håller ställningarna och är en värdig representant för det etiopiska köket men till nästa gång hoppas vi att de fått in sitt honungsvin samt vågar ta ut svängarna på förrätts- och efterrättssidan också.

.

Det första valet på menyn var dock givet: ett av Georgiens berömda ostbröd. Den här gången tog vi in en acharuli, det halvt inbakade brödet med två sorters ost toppat med ett ägg. En syndigt god kombination som åtminstone jag gärna hade ätit mig mätt på.

Men vi ville ju njuta av många olika smaker så som vår första förrätt tog vi in auberginerullar fyllda med valnötsröra. Grönsakerna och nötterna gifte sig utmärkt i den här rätten och inspirerade oss till att utöka vår ganska magra repertoar av auberginerätter.

Fler rullar blev det i den andra förrätten men den här gången i form av blinchiki eller rullade pannkakor med fyllning av fläsk- och nötkött. De matiga rullarna balanserades väl av de syrliga picklade grönsakerna.

Därefter blev det några favoriter i repris. Först kom en mellanrätt i form av de kokta degknytena khinkali, en med svampfyllning och en med fläsk- och nötköttsfyllning. Balansen mellan deg och fyllning kändes bättre än tidigare.

Nästa favorit i repris blev kharcho eller kycklinggryta med valnötssås. Den var lika rik och mättande som senast men den kom också in lika snabbt som senast och vi hade gärna sett lite mer tid mellan rätterna.

Till slut så fick vi också avnjuta det georgiska kökets paraddessert medovik eller honungstårta. De många lagren honung och kondenserad mjölk resulterade i en saftig kaka som visserligen inte kan tävla med våra favoritdesserter men den står sig väl i konkurrensen. Det hela sköljdes ner med en rejäl kopp georgiskt kaffe.

Det georgiska köket påminner en del om det cypriotiska på så vis att det är en smältdegel mellan flera kulturer som tagit till vara på de bästa rätterna från dem alla och gett dem sin egen prägel. Förhoppningsvis dröjer det inte lika många år till vårt nästa besök.

Februari 2016

Under mina besök i Riga avundades jag letterna deras många centralasiatiska restauranger, något som vi inte är bortskämda med i Stockholm. Därför blev jag glad när jag hörde att åtminstone det georgiska köket finns representerat på Tbilisis hörna.

Restaurangen ligger i enkla lokaler i Hammarbyhöjden och hade vid vårt besök lite hög ljudnivå. Att restaurangen är populär visade det sig av att det var fullt trots att vi kom tidigt men vi fick ändå ett bord. På den digra menyn samsas salladsröror, inbakade rätter, grillspett och grytor. För att få ett så brett urval som möjligt valde vi salladsmix, det georgiska ostbrödet khachapuri, de kokta degknytena khinkali samt kharcho, kycklinggryta i valnötssås. Vi hade också velat den inbakade kötträtten kubdari men den var slut och servitrisen varnade oss hur som helst för att det vi beställt skulle räcka mer än väl. Till det hela drack vi granatäppeljuice och georgisk vindruvsläsk.

Salladsmixen var ett riktigt lyckokast. Rotfrukter och valnötter förekom i flera av dem och bäst tyckte vi om spenatröran pkhali och auberginerna med valnötter och ost. På ostbrödet hade det inte snålats med ost och det var riktigt gott, om än mäktigt. Degknytena hade en tjockare deg än vad man är van vid från dumplings men ett gott och saftigt innehåll. Kanske gör de sig ännu bättre stekta så som de såg ut på grannbordet men några sådana hittade vi inte på menyn så kanske var det en specialbeställning. Kycklinggrytan påminde lite om den indiska korman med sin tjocka och nötiga sås men hade gärna fått vänta tills vi ätit upp förrätterna.

Till dessert hade jag sett fram emot georgisk kaffe och tårta men det enda som visade sig finnas kvar var baklava, något som jag visserligen uppskattar men hellre äter på en grekisk restaurang. I stället beställde vi in ett i och för sig gott georgiskt te, serverat som sig bör i glas och med socker.

Mätta och belåtna lämnade vi Georgien för den här gången men återvänder gärna när rätterna vi missade återvänt till menyn.

Kanske är det ett tecken på innerstadsbors trendängslighet men varje år kommer en eller flera nya maträtter som plötsligt finns överallt. 2017 var en sådan rätt pokebowl och då förutsättningarna tycktes passa Su-Sans familj (snabb matig sallad med asiatisk touch) lockades vi att ge den en chans. Kanske skulle vi ha tagit varning av att bara en av de många restaurangerna tog emot bordsbokningar men Orange County Foods fick i alla fall vårt förtroende. Vad blev då omdömet?

Tja, "snabb" visade sig inte stämma då det tog 20 minuter att få maten, något som kan förklaras av att det bara fanns en anställd som skulle ta hand om beställning, betalning, förberedelse och servering. Kanske syftar det på att maten serveras i engångsförpackningar, något som dock snabbmatsställen som vill höja sig över mängden gått ifrån. Salladen med lax eller kyckling var väl OK men det "asiatiska" inslaget utgjordes endast av kokt ris medan dressingen närmast smakade som hamburgerdressing på tub. Särskilt mättande var den inte heller trots det höga priset.

Om du tycker att en sallad blir bättre av att drygas ut med kokt ris så är pokebowl ett givet alternativ men annars är så gott som all annan snabbmat i Stockholm att föredra.

Japansk mat är mycket mer än bara sushi och något som kommit mer och mer på sistone är den asiatiska snabbmaten nudlar. Men nudlar är så mycket mer än en påse buljong som hälls i varmt vatten så vart i Stockholm beger man sig för att äta riktiga nudlar? Ai Ramen kan mycket väl vara svaret.

Ai Ramen har en föredömligt kort meny med få utvalda förrätter, nudelrätter, efterrätter och sake (men lustigt nog fyra av varje trots denna siffras dåliga rykte i Asien). Vi började med padrones (stekta paprikor) och K.F.T. (koreansk friterad tupp). Paprikorna var frasiga och goda men möjligen något salta medan tuppen var krispig med rejäl smak av vitlök och den starka såsen gochujang.

Därefter kom paradrätten nudlar i form av shoyu (hönsbuljong) och tonkotsu (fläskbuljong). Kockarna visade att de till fullo förstått konceptet för buljongen var mustig, nudlarna spänstiga och soppan innehöll så mycket mer än bara vätska. Mättande och gott.

På efterrättsmenyn står mochiglass, glass i olika smaker som bakats in i riskakor. Lite annorlunda men gott där sesamglassen vann på poäng mot kokosglassen.

Till maten serverades såväl torra som söta sakeviner som torde passa alla smaker. Åtminstone föll den lätt syrliga yuzusaken kozaemon oss i smaken.

Mätta och belåtna var vi så redo att möte den ruggiga vårkvällen.

För den som vill äta japansk mat i Stockholm finns det gott om sushirestauranger men utöver det? För att få svar på den frågan (och för att fira Alla hjärtans dag) begav vi oss till Shibumi.

Shibumi ligger i samma hus som stjärnkrogarna Esperanto och Råkultur och har därmed en del att leva upp till. Själva ingången är diskret och inte helt lätt att hitta men när man väl gjort det kommer man in i en modernt inredd lokal med lagom ljudnivå. Vi fick plats vid bardisken med god utsikt över köket och direktkontakt med den personal som lade sista handen vid våra rätter. Själva menyn består av en mängd smårätter och vi rekommenderades att välja 3-5 per person. Vi beställde också in kippuku, en lättdrucken sake som visade sig passa utmärkt till maten.

Vi inledde med tartar på både hälleflundra och biff samt sashimi på lax och röding. Den senare fanns även som kockens val med fler fisksorter som vi tyvärr missade. De rätter vi fick höll dock hög klass på såväl råvaror som beredning.

Därefter var det dags för mer ovanliga rätter och först ut var krispiga kycklingskinn med en god sesamsås (gomadare). De följdes av vegetariska rätter som silk tofu och kyld gurka innan vår favorit för kvällen kom: en spänstig knivmussla med ett spännande ris- och potatisbröd. Den följdes av en nästan lika god mjuk krabba, varefter vi bestämde oss för att följa kyparens (och många andra gästers) val och beställa in beef slider, ett mört stycke kött tillagat under lång tid och serverad med kimchi i en brioche.

Till efterrätt avnjöt vi ett urval av deras glassar med spännande smaker som adzuki (röda bönor), miso och ingefära.

Vi vet inte hur representativt Shibumi egentligen är för det japanska köket men såväl maten som atmosfären kan varmt rekommenderas!

Det finns många spännande internationella kök men långt ifrån alla är väl representerade i city. Desto fler dolda pärlor finns det då i förorterna, något som Punjabi Masala bevisade i fjol. Efter ett tips om en bra persisk restaurang begav vi oss därför till Helenelund och Zartosht.

Zartosht är en trivsam restaurang alldeles intill pendeltågsstationen. Menyn är uppdelad i förrätter där diverse dippröror dominerar, huvudrätter bestående av grillat och grytor samt glass eller söta bakverk som avslutning. Naturligtvis kunde vi inte låta bli att smaka oss igenom allt.

Till förrätt valde vi Zartosht 8 små förrätter, som gav oss smakprover ur så gott som hela förrättsmenyn. In kom yoghurtröror smaksatta med gurka, vitlök och senap men också inlagda grönsaker, potatissallad med kyckling och oliver i granatäpplesås. Godast var dock Kashke Bademjan: aubergineröra med stekt lök, vitlök och yoghurtsås. Till detta serverades en rejäl omgång gott tunnbröd som dock gärna hade fått vara lite mjukare för att kunna suga upp såsen ordentligt.

Huvudrätterna kom in nästan samtidigt och visade sig vara riktigt bastanta portioner. Fesenjan, en kycklinggryta med nötter och granatäpplesås var inte dum, även om jag hade väntat mig lite mer smak av tillbehören. Desto bättre var då Kobideh/Chengeh, grillspett med köttfärs och lamm. Grillspett är alltför ofta torra och trista historier på restauranger men här var köttet riktigt saftigt. Till båda rätterna serverades rejäla portioner saffransris (som om inte brödet skulle räcka).

Till efterrätten kunde vi naturligtvis inte motstå 4 små efterrätter. I detta inkluderades bastani (en söt saffransglass), ranginak (dadlar fyllda med valnöt och vetekräm), zolbia/bambie (sockerindränkta bakverk) och naturligtvis baklava. Godast var glassen medan dadelsmaken tyvärr försvann i den väl kompakta vetekrämen. Den mest intressanta efterrätten var dock inte med bland de 4, nämligen falode (isade risnudlar i rosenvatten). Till detta bjöds på persiskt te.

Zartosht bjuder kanske inte alltid på överraskande smaksensationer men för den trevliga servicen och de prisvärda portionerna återvänder vi gärna.

Under vår resa till Krakow fick vi bekanta oss med det spännande och rustika polska köket. Förväntningarna på vårt besök på Krasnopolski var därför höga. Det började bra med en meny där så många polska klassiker trängdes att det var svårt att välja. Till slut valde vi en delikatessplanka som förrätt, piroger som mellanrätt och den klassiska stuvningen bigos som huvudrätt.

Delikatessplankan var som sig bör en planka som dignade av charkprodukter såsom kabanoss, skinka och paté. Det var gott men något stabbigt och plankan hade mått bra av att balanseras med mer ost och grönsaker. Prisvärd var den hur som helst.

Piroger förekommer i en eller annan form i de flesta matkulturer. De polska pirogerna påminner om stora ravioli och har ett stort utrymme på Krasnopolski. Vid vårt besök fanns det fyra sorter att välja på och vi fastnade för kött- och surkålspiroger samt vegetariska piroger med surkål och svamp. Båda var mycket goda och detsamma tyckte andra i sällskapet som valde andra piroger.

Bigos slutligen är ett långkok på kött, surkål, svamp, plommon och vin. På Krasnopolski serverades den rykande varm i ett rejält bröd som fångade upp alla stuvningens rika smaker. Jag kan inte påstå att jag är expert på hur polsk mat ska smaka men en stuvning blir inte mycket godare än så här. Av resten av sällskapets huvudrätter att döma är de flesta rätterna stora och rustika, precis som i Krakow.

Efterrätterna är tyvärr få på Krasnopolski och varken marängen, chokladtårtan eller äppelkakan kändes tillräckligt lockande. Varför inte en riktigt god pashka istället? Jag nöjde mig därför med drinken Szarlotka (efter lite problem med uttalet), en uppfriskande och bokstavligen försvinnande god dryck på zubrowka, gurka och äpple.

Sammantaget erbjuder Krasnopolski kanske inga kulinariska höjder men maten och i synnerhet portionerna är prisvärda och restaurangen är ett utmärkt alternativ för en trevlig kväll med ett stort sällskap.

Det spanska köket är kanske mest känt för sina tapas men det har varit svårt att äta goda tapas i Stockholm. Kan det nyöppnade Boqueria ändra på det? För att besvara den frågan gav vi oss av till Moodgallerian, där denna tapasrestaurang håller till. Det visade sig inte helt lätt att hitta i gallerian då skyltar och informationstavlor saknades helt men till slut kom vi fram till det modernt inredda Boqueria. Den digra menyn omfattar såväl ost och chark som kött- och fiskrätter och att försöka smaka sig genom alla tapas kräver ett större sällskap än vårt. Vi nöjde oss därför med kockens eget val - chef's tapas.

Beställningen gick snabbt och de första rätterna kom nästan omgående. Först ut var pimentos de padron, friterade gröna paprikor med alldeles lagom mycket havssalt. De fick sällskap av en liten bricka med de bästa av Spaniens chark och ost, bland annat serranoskinka och manchegoost. Därefter följde en friterad krabba med mjukt skal och stor skål musslor. Jag gillade särskilt krabbans spänande kombination av frasigt yttre och mjällt inre. För musslorna rekommenderas bröd så att den goda buljongen kan tas till vara. Slutligen kom menyns höjdpunkter, en sagolikt mör oxkind serverad med oxmärg och Boquerias egentillverkade korv. En fest för köttälskaren.

Dessertmenyn är betydligt kortare men likväl svår att välja från. Min ostkräm med limeglass och basilikasås visade sig vara ett bra val och en uppfriskande avslutning på en god och rejäl måltid.

Det hela tog bara en dryg timme och Boqueria är därmed ett utmärkt val för den som vill äta något snabbt och gott. De förtjänar dock en bättre lokal än en anonym galleria.

Det indiska köket är ett av mina favoritkök men egentligen är det fel att tala om ETT indiskt kök då landet har så många olika regionala kök. Ett sådant kök är Punjab, i Stockholm representerat av den lite okända pärlan Punjabi Masala. Efter rekommendationer från både släkt och vänner begav vi oss så ut till Tensta för att själva smaka på maten.

Själva restaurangen är något stökig och opersonlig men menyn är desto mer lockande. Förrätterna (samosa, kebab) och grillrätterna (tikka, grillmix) lät goda men inte så spännande så vi hoppade direkt paradrätterna, punjabigrytorna. Enligt menyn tillagas dessa i handgjorda bronsgrytor under lång tid för att bil mustiga och smakrika och vi fastnade till slut för två av dem: tariwala murg med ben, en för Punjab typisk curryrätt, och husets helgspecial nehari, en långkokt lammgryta och också den med ben. In kom två ångande grytor där köttet var så mört att det föll av benen och gett smak åt hela grytan. Inte heller snålades det på kryddorna, vi valde starka rätter och trots att vi är vana vid stark mat så gick det åt många servetter under måltiden. Till det hela serverades stora portioner ris så det var ingen risk att vi skulle behöva gå hungriga därifrån.

Det indiska brödet är ett måste för mig när jag äter indisk mat och på Punjabi Masala finns såväl de klassiska naanbröden som det spännande Punjabbrödet lahori kulcha, ett mjukt och saftigt bröd fyllt med potatis, nötter och annat smått och gott.

På dryckessidan fanns min ständiga favorit mango lassi men också den krämiga punjabi lassin, försiktigt smaksatt med kanel och saffran. Den senare finns också i salt tappning men mina smaklökar är mer vana vid söta yoghurtdrinkar så jag valde den söta sorten, en välkommen svalka till den kryddstarka maten.

Som efterrätt slutligen valde vi ghulabjamen, en sorts ostbaserade friterade munkar i sockerlag, inte helt olika de cypriotiska Loukoumades. Tyvärr var den andra efterrätten, den söta kakan cham cham slut, men munkarna täckte mer än väl mitt sötbehov.

Vi lämnade restaurangen mätta och belåtna och hoppas att fler hittar hit.

Första gången jag åt indisk mat var när jag frångick mina smörgåslunchvanor och följde med en kurskamrat till en lunchrestaurang mittemot Handelshögskolan. Efter att ha tvingat i mig de obestämbara bitarna i de intetsägande bruna såserna dröjde det länge innan jag åt indisk mat igen. När jag bodde i England lärde jag mig dock hur god indisk mat faktiskt är och numera kan man avnjuta ännu godare indisk mat i Stockholm. Jag talar om den prisbelönta Indian Garden som slår alla sina konkurrenter med hästlängder (och då har jag ändå prövat flera riktigt bra restauranger kring Katarina Bangata).

Vi besökte nyligen filialen på Västgötagatan där vi togs emot av välkomnande personal i välkomnande lokaler. I den digra menyn fastnade vi för den oemotståndliga rubriken Karim (restaurangens prisbelönte ägare) rekommenderar med ett tiotal rätter, den ena till synes godare än den andra. Till slut valde vi den mildare Sahahi Kyckling Mughlai, kycklingfilé fylld med spenat och täckt med grädd- och nötsås, och den kryddigare Lammlägg Rogan Josh, långkokt lamm med champinjoner och linser.

En risk med att beställa milda rätter på indiska restauranger är att kryddningen är anpassad till lokala smaker och att mild således är lika med mjäkig. Det hände mig nyligen när jag i Riga beställde min favoriträtt Korma på min favoritrestaurang Indian Raja, en sorgligt smaklös upplevelse. Det behövde vi inte riskera på Indian Garden där till och med en mild rätt som Sahahi Mughlai hade alldeles lagom sting i sig. Den normalt så tråkiga ingrediensen kycklingfilé lyftes av spenatsåsen till oanade kulinariska höjder. Lammlägget var så mört att det föll av benet och gifte sig utmärkt med den mustiga såsen. Hade vi tur i valet av dessa två rätter eller är alla lika goda? Vi tror på det senare!

Lika viktigt som en god sås, lika viktigt är ett gott bröd för att suga upp den med och nanbröden på Indian Garden gör ingen besviken. Vår vitlöksnan var precis så mjuk och fluffig som ett bra nanbröd ska vara medan vår peshwari nan med sin nöt- och russinfyllning var som en dessert - precis som den ska vara.

Om det är något vi ska "klaga" på så är det att portionerna är så rejäla att man knappt orkar med just en dessert. Dels på grund av det men framför allt på grund av tidsbrist så fick vi avstå från de lockande glass- och ostdesserterna på menyn. Men vi kommer tillbaka och då är vi hungrigare med mer tid!

För andra bra indiska restauranger kan de tre ovannämnda på Katarina bangata (Shanti, Samrat och Gandhi). Däremot har en annan favorit, den prisvärda Lilla Pakistan i slutet på Ringvägen, hyrt ut lokalen till en annan restaurang. Om Äkta Pakistan någon dag återvänder kommer Katarina Bangata med omnejd ha fem förstklassiga indiska restauranger!

Uppdatering 2025: Indian Garden finns numera i Nacka också. Där har vi bland annat avnjutit signaturrätterna Lamm shank rogan josh (ett stort långkokt lammben som smälte i munnen), Shahi chicken mughlai (kycklingbröstfilé fylld med spenat, ost och nötter) och den mäktiga Hyderabadi dum biriyani (lamm varvat med lök, kryddor och saffransris). Däremot har ännu inte fått smaka den lockande sydindiska morotskakan Gajor halwa, som vid varje försök (i skrivande stund) varit slut. Trots det har vi ingen anledning att åka in till city längre om vill avnjuta Stockholms bästa indiska mat.

Missförstå mig inte nu, jag älskar grekisk och cypriotisk mat. Det är därför jag blir så bedrövad över Stockholms torftiga utbud. Tyvärr återvänder vi dit gång på gå eftersom mina föräldrar föredrar att bjuda oss dit. Dionysos, Restaurang Cypern, Faros, Greken på hörnet, Sonjas grek, Orion... det finns hur många som helst att välja bland men när väl tallriken kommer in så upphör alla skillnader. Det är grådassiga souvlakispett så torra att man undrar om grisen dött av törst, det är hårdstekta bifteki så kompakta att de måste komma från "roadkills" och tzatziki så vattnig att man skulle kunna dricka upp den. Till detta får man inget annat än skivad stekt potatis och, om man har tur, lite grönsallad.

På det nyligen beökta Dionysos kunde man för några år fortfarande få en god moussaka men så hände det något. Maten började staplas på höjden (något årtionde efter att det blivit omodernt), snabblagad vägkrogsmat ersatte de grekiska långkoken, de för medelhavskosten så karakteristiska grönsakerna försvann och baklavan började serveras med chokladsås och bara ett lager nötter mellan filodeg. Vad blir nästa steg, en ännu mer försvenskad IKEA-version med en hög nötter på ena sidan tallriken och en hög filodeg på andra? Att försöka beställa grekiskt kaffe till efterrätten är ett stående skämt då personalen knappt känner till det.

Var finns de traditionella husmansrätterna som pourgouri, koupes, keftedes, koupepia, kleftiko och pasticcio? Var är de rika mezeborden där varje ny rätt är en ny och godare smakupplevelse än den förra och man med glädje blir sittande över både lunch och middag? Varför kan vi inte få lika god husmanskost som senast hos mina föräldrar då vi avnjöt ägg- och spenatomelett, stekt kycklinglever, youvetsi (långkokt lamm med risoni) och mannagrynsbaklava? Nej, den som vill avnjuta det grekisk-cypriotiska kökets läckerheter får antingen laga maten själv eller resa utomlands.

Peru sägs ha Sydamerikas bästa kök, något som vår Peruresa sannerligen bevisade. Varför finns det då ingen peruansk restaurang i det annars så mångkulturella Stockholm? Det undrade vi länge fram till nu, ty äntligen har Stockholm (och Skandinavien sägs det) fått sin första cevicheria, Cevicheria Aji Y Ajo i Hökarängen.

Vad är då ceviche? Jo, det är Perus svar på Japans sushi. I den peruanska tappningen marineras fisken i en syrlig sås som framhäver smakerna och skapar en ljuvlig upplevelse för gommen och ceviche blev vår främsta matupplevelse i Peru. Därför var det med stora förhoppningar vi tog oss till Hökarängen enbart för att få återuppleva denna peruanska paradrätt. Vi blev inte besvikna.

Det var lite svårt att hitta då cevicherian ligger lite diskret på en sidogata till Hökarängens centrumstråk. Väl inne fick vi dock ett varmt mottagande av ägaren själv och en presentation av de många olika varianterna. Traditionell ceviche är "bara" smaksatt med lime och koriander men det finns också kryddiga varianter med chili och söta varianter med till exempel mango. Vi valde en traditionell variant och en med gul chili och fick två stora och prisvärda portioner. Den första smakade precis som i Peru medan den andra hade rejält med sting. (Ändå var det bara den näststarkaste rätten på menyn!) Rätterna serverades med rostad majs och sötpotatispuré. På menyn finns också soppor och om man som vi kommer dit en kall dag kan den pikanta fisksoppan varmt rekommenderas.

Fullständiga rättigheter har cevicherian inte men vad gör det när man kan njuta av den hemgjorda och utsökta chichan, en peruansk nationaldryck gjord på majs som inte får missas. Efterrätter finns tyvärr inte på menyn ännu men ska komma snart. Den sötsugne kan i stället besöka det latinamerikanska kafét intill där såväl kakor som andra delikatesser erbjuds.

Hit kommer vi definitivt tillbaka för att prova oss igenom de olika cevichevarianterna och köpa med oss ett par flaskor chicha hem om vi får.

Under vårt besök i Kina njöt vi särskilt av den kinesiska maten. Ändå kändes den turistanpassad, ja ibland rent av mjäkig, och kulinariska berömdheter som det kryddstarka Sichuanköket lös helt med sin frånvaro. Tack och lov finns det nu flera restauranger i Stockholm som inte längre har sådana hämningar.

Till dem hör den nyöppnade Restaurang China, en mysig restaurang i turkiska Merhabas gamla lokaler. Chinas vällovliga syfte är att "föra in kinesisk mattradition och kultur i en miljö vi känner igen från Kina till Sverige, något som länge har saknats" och det gör man med besked. Här sitter man i avskilda bås omgiven av ankor och akvariefiskar (de förra upphängda i väntan på att ätas, de senare som prydnad). Menyn innehåller rätter från hela Kina och variationen är därmed stor. Här finns dumplings, grönsaker i många olika former, kött från vitt skilda djur och kroppsdelar (kineserna lär äta allt på fyra ben utom bord och stolar) men inga friterade bananer. Varje rätt är försedd med en text som sätter den i sitt historiska sammanhang och aldrig har det väl varit roligare att läsa en meny.

Hurdan är maten då? Vi började med de marinerade tusenårsäggen (intressanta och betydligt godare än sitt oförtjänt dåliga rykte), kokta färska sojabönor (en gratisrätt) samt Parets biffskivor, en härlig men stark köttkavalkad omfattande styckesdelar som hjärta, tunga och mage. Alla tre portioner var stora så vi gjorde rätt som nöjde oss med en huvudrätt, frasig gristarm (låt dig inte skrämmas av innehållet, denna krispiga och välsmakande rätt är lika god som "vanliga" kötträtter). Efterrättsmenyn är kort men alla rätter är intressanta. Vi fastnade för månkaka, ett härligt och mäktigt giftermål mellan ingredienser som röda bönor, nötter och sesamfrön. En utsökt avslutning på en utsökt middag. Inte ens i Kina åt vi så gott och då smakade vi ändå inte husets specialitet - Pekinganka. Men vi kommer definitivt igen!

En annan bra restaurang som vi varmt kan rekommendera är Restaurang Ho.

Uppdatering dec 2011: DN:s Krogkommissionen har också besökt Restaurang China men fick ett betydligt sämre intryck än vi. Recensionens rubrik, "Ojämnt och förvirrat", stämmer dock bättre på själva recensionen. Den enligt egen utsago så kosmopolitiska Krogkommissionen besvärades av Sichuankökets heta smaker och vågade inte testa en enda av de exotiska rätter som gör Restaurang China så unika. Inte ens paradrätten Peking Anka provsmakades utan de höll sig till dem som mest påminner om vår egen mat. Däremot lyckades de hitta glass och friterad banan, en dessert som vi aldrig någonsin sett på menyn. Vår respekt för Krogkommissionen har definitivt fått sig en törn och vi undrar stilla om de verkligen gått till rätt restaurang.

Uppdatering apr 2012: Vi firade bröllopsdagen med Pekinganka och kan bara konstatera att detta är en upplevelse i nivå med resten av köket. Krispigt skinn serverat med traditionella lotuspannkakor, saftig wok på resten av köttet och en smakrik soppa som avslutning. Den mättade mer än väl för oss två och kostade ändå bara 300 kr (halva priset på måndagar). Den som ändå kunde lyckas lika bra med fågel hemma. Tyvärr var servicen också ett måndagsexemplar - en halvtimmes väntan på en efterrättsmeny där de kinesiska efterrätterna visade sig vara slut följd av ytterligare en halvtimmes väntan på notan lade sordi på en annars trevlig kväll.