Resmål

• Mallorca
• Norditalien
• Wien
• Vilnius
• Cypern
• Katalonien
• Nordrhein-Westfalen
• Skottland
• Barcelona
• Berlin
• Krakow
• Prag
• Helsingfors
• Dublin
• Island
• Köpenhamn
• Oslo
• Lofoten
• Rom
• Riga
• Toscana
• Athen
• Cypern
• Tallinn
• Madeira
• Gran Canaria
• Paris
• London
• Manchester

När jag var liten så reste jag mest till min mors hemland Cypern på semester. När jag började arbeta så bodde jag utomlands och reste därför mest tillbaka till Sverige på semestern. Det var först när jag bosatte mig i Sverige igen och träffade Su-San som jag började se mer av världen. Sedan dess har jag besökt många länder och har som mål att se minst ett nytt land om året.

För första gången så tillbringade vi inte en jul i Sverige utan sökte oss söderut till lite mer värme och ljus. Valet föll på det relativt närliggande Mallorca men det första intrycket blev allt annat än gott. Från Palmas flygplats hade vi planerat att ta en buss men för att kunna åka den behövde man en biljett från en automat som bara tog mynt och små sedlar medan flygplatsens bankomater bara gav större sedlar och varken butiker eller växlingskontor (!) var villiga att växla. Det blev därför en taxi (som inte heller hade växel men åtminstone tog kort) som till slut tog oss till vårt boende Hostal Mimosa i Cala Major väster om Palma. Humöret blev inte bättre av att hotellet hade stängt för siesta när vi kom men blev bättre efter ett besök på det närliggande Forn Sant Agustí, som inte bara tog emot våra stora sedlar utan också erbjöd utsökta fläskfyllda empanadas (piroger) och vaniljfyllda ensaimadas (bullar). Det senare är ett spännande bakverk som jag definitivt kommer att försöka baka på egen hand! När vi sedermera fick tillgång till vårt rum visade det sig litet men tillräckligt för våra behov. Dock drogs betyget ned av att toalettartiklar och handdukar inte byttes under vistelsen samt att värme saknades, något som tillsammans med den fuktiga luften och Palmas avgaser några dagar senare gav förkylningssymptom.

Den följande dagen promenerade vi in till Palmas gamla stad efter att ha provianterat lite lokal korv (sobrassada), ost, frukt och kaka. Vägen kantades som väntat av många säsongsstängda butiker och restauranger men i huvudstaden var det lite mer liv i. Efter en vandring förbi obligatoriska sevärdheter som katedralen La Seu, de moriska baden samt basilikor som de Sant Francesc så rundade vi av besöket med en rustik måltid på Celler sa Premsa. Den mustiga grytan Callos påminde om Trippa Fiorentina men innehöll dessutom kryddig korv medan Frito Mallorquín påminde om pytt-i-panna fast med lever. En flamberad flan med en anislikörspetsad kaffe avslutade ett utmärkt smakprov på det mallorkinska köket. Via Castell de Bellvers vackra naturområde med vidsträckt utsikt över Palma återvände vi så till vårt boende efter en betydligt bättre andra semesterdag.

För vår tredje semesterdag planerade vi ett besök i Sóller. Tyvärr var den charmiga järnvägen avstängd så vi fick nöja oss med bussen istället. Efter sedvanlig proviantering på Forn San Augustín (ensaimadas med chokladfyllning den här gången, en fyllning som dock inte gjorde den spröda degen rättvisa) tog vi så den snabbare buss 211 till Sóller. Staden hade en småstads charm men inte så många sevärdheter. Däremot blev lunchen på Sa Cova en besvikelse då den förste kyparen informerade oss om att menyns spännande kaninrätt fanns medan kyparen som sedan tog emot beställningen sa motsatsen. Vi valde därför bort lunchen till förmån för en promenad till det vackert belägna Port de Soller. På tillbakaresan valde vi den längre men vackrare bergsvägen med buss 210 för att slutligen äta middag på La Bodeguilla. Här fick vi en dyrare men god variant av tapas: lövtunn kalvcarpaccio, smakrik potatis samt ett långsamt tillagat ägg i en kräm på tryffel och lever som inte skämts för sig på en stjärnkrog. Visserligen hade de krispiga bläckfiskringarna behövt mer av den svarta vitlöksaiolin och skumvarianten av crème catalana mer skum än god men på det hela taget var vi nöjda.

Dag fyra visade sig de flesta sevärdheterna i bästa Sällskapsresanstil finnas runt hörnet. Istället för att behöva åka över halva ön till Cuevas del Drach för att bese några av de berömda Mallorcagrottorna kunde vi promenera till Coves de Genova med sina många fascinerande stalaktiter och stalagmiter. Efter att ha googlat förgäves efter den menorkinska specialiteten languste calderade (hummerstuvning) i Palma hittade vi den på restaurang Muelle 327 Gastrodock bokstavligen bakom hotellet vid marinan Port Cala Major. Där avnjöt vi dessutom rätter som fyra sorters rejäla portioner aioli med egenbakat bröd, långkokt ägg i potatiskräm, spädget samt en äppelpaj på pannkakstunn botten. Vi blev sittande länge och njöt av solen och utsikten. Till och med den avslutande kvällspromenaden till köpcentrumet Porto Pi belönades med svårfunna specialiteter, nämligen de i många reseguider omskrivna mandeldrycken horchata och fikonkakan.

På själva julafton återvände vi till Palma för att stifta närmare bekantskap med stadsdelarna El Terreno, Santa Catalina och Sa Llotja. På vägen tittade vi in på Jardins de Marivent, en botanisk trädgård med flera statyer av Miró som utgör en del av det spanska kungaparets sommarresidens. Väl i Palma besökte vi den livliga saluhallen El Mercat de Santa Catalina och Café La Madeleine de Proust. Dock fortsatte vi till ett annat kafé, det anrika kaféet Ca'n Joan de S'aigo för att avnjuta en annan mallorkinsk specialitet: gató eller mandelkaka. Den var god men inget märkvärdigt och den största behållningen var snarare att vi hittade horchata. Däremot var glassen överskattad. Via ett beök på bageriet Fornet de la Soca återvände vi så till vårt boende. Som väntat var de flesta restaurangerna stängda på julaftonskvällen men ytterligare en cocarrois samt det mallorkinska svaret på pizza, coca, fick vi till slut tag på på "stambageriet" Forn San Augustín.

Vår sista hela semesterdag stannade vi kvar i Cala Major och gjorde så lite som möjligt. Ett strandbesök och ett (snabbt) dopp följdes av en siesta och en sangria på marinan. Middagen avnjöt vi på vår närmaste restaurang, den asturiska Los Platos de Soto. Utöver förrätterna skorpionfisk och asturiska ostar hade vi tänkt oss varsin cachopo men blev lyckligtvis rådda av kyparen att dela på en då de visade sig så stora att vi inte orkade allt. En risdessert under ett täcke av bränt socker rundade av den överdådiga måltiden.

Vårt returflyg gick först på eftermiddagen så efter att ha checkat ut stannade vi till i Palma för ett återbesök på Ca'n Joan de S'aigo och en mallorkinsk frukost (varm choklad och enseimada) och en promenad till flygplatsbussen vid Plaça d'España via Plaça Major och La Rambla. Efter ytterligare proviantering (coca, churros samt en sobrassada att ta med hem) lämnade vi så Palma. Kommer vi att återvända? Tveksamt då vi redan under vår vistelse kände att vi uttömt sevärdheterna men vi tar ändå med oss minnen av många goda maträtter, både på restauranger och kaféer.

Efter vårens matresa till Wien var det dags igen, den här gången till norra Italien och restaurangerna Le Calandre och Osteria Francescana. I samband med det planerade vi in att se så mycket som möjligt av vad Italiens nordliga regioner hade att erbjuda, något som visade sig meföra en del utmaningar.

Med start från Milanos flygplats Malpensa planerade vi en åttadagarsrutt medsols. Själva Milano fick vänta till sista dagen och vi kastade oss istället direkt upp på den avgiftsbelagda autostraden och for till vår första övernattning i Padua. Att hitta dit var dock inte helt lätt. Trots utskrivna kartor kunde ingen av de italienare vi frågade peka ut var vi var på kartan eller hur vi skulle hitta till vägarna kring vårt boende. Efter det lärde vi oss att ladda ned offline-kartor till mobilen. När vi till slut hittade fram till Casa a Colori hade det hunnit mörkna och vi fick nöja oss med en kvällspromenad genom Paduas lugna gator efteråt. Att italienare har sena middagsvanor märktes inte här men till slut hittade vi det öppna Ristorante Pe Pen, där vi såg fram emot regionala läckerheter. Vi fick redan nu lära oss att italienska restauranger ofta lägger på en kuvertavgift för bröd men de torra skivor som ställdes fram hade vi gärna varit utan. (Hur kan ett folk som skapat läckerheter som ciabatta och focaccia servera så tråkigt bröd till sina måltider?) Inte blev det bättre av att kyparna först gav oss naturligt mineralvatten istället för det kolsyrade vi beställt och sedan en rätt med kalvkött och potatis istället för den venetianska specialiteten Fegato Alla Veneziana (kalvlever på bädd av lök) som jag sett fram emot. Efter att ha ignorerats av två kypare fick jag själv gå bort till en tredje och be om att få vad jag beställt. Någon kompensation för alla missar erbjöds inte så vi sökte oss någon annanstans för desserten. Dessvärre lärde vi oss också under resan att italienare äter sina efterrätter tidigare på dagen så i avsaknad av kvällsöppna pasticcerior nöjde vi oss med en god italiensk glass och en tidig kväll.

Följande dag var det dags för en av resans höjdpunkter: Venedig. Efter att ha läst på om tillträdet till denna vattenstad valde vi en dyrare parkering inom gångavstånd istället för de billigare som man måste fortsätta med tåg eller båt från. På vägen dit förundrades vi över rondeller än till höger och än till vänster och ett avstånd som enligt vägskyltarna än minskade och än ökade men till slut kom vi fram. Besökaren välkomnas av den breda Canal Grande, som med sin livliga båttrafik och sina många sidokanaler uppfyller förväntningarna på epitetet världens vackraste stad. Emellertid leder vandringarna ofta bort från vattnet och in i de trånga gränderna, där den enda vattenkontakten kommer när man korsar de än trängre broarna. Vår vandring gick först norr om kanalen, för att sedan via den kända Rialtobron ta oss till Pescherians många marknader. Efter att ha köpt på oss lite charkprodukter nådde vi så Canal Grandes slut vid Markusplatsen med sevärdheter som Markuskyrkan och Dogepalatset. Vi återvände via Venedigs södra och överraskande folktomma delar och avslutade med mer glass samt en italiensk tjock choklad och den i mitt tycke främsta venetianska uppfinningen: tiramisú. Dock blev omdömet att chokladen görs bättre i Toscana medan tiramisún görs bättre i mitt eget kök. För middagen återvände vi till Padua och den första av våra gastronomiska höjdpunkter: Le Calandre. (Mer därom i en separat recension.)

Dag tre visade sig en av utmaningarna med vår resplanering. För att slippa söka upp ett nytt boende varje kväll (vilket i och för sig var skönt att slippa efter problemen med att hitta det första) så hade vi valt att stanna i Padua och återvända västerut till Vicenza och Verona. Avståndet på kartan är inte stort men trafik och trafiklösningar på vägarna gav en snitthastighet på 40 km/h utanför städerna och ytterligare 1/2-1 timme för att ta sig in i och ut ur desamma. Nåväl, Vicenza visade sig vara en vacker liten stad, låt vara att omdömet förskönades av att vi råkade komma under en chokladfestival med många fantasifulla kreationer till salu.) Till sevärdheterna hör, förutom den för italienska städer obligatoriska katedralen, också en del vackra palats. Även Verona var en vacker stad, även om ett ihållande regn tyvärr förtog en del av intrycket. Stadens eget Colosseum och förstås balkongen där förlagan till Shakespeares Julia lär ha stått hör till sevärdheterna. Efter att ha värmt oss med en färsk och utmärkt pastarätt fortsatte vi till dagens sista sevärdhet Gardasjön. Regn och dis gjorde dock att vi inte såg mycket av själva sjön och det blev ett kort stopp.

Därmed tog vi farväl av vårt prisvärda boende på Casa a Colori, där vi främst minns en med italienska mått stor men kanske inte så inspirerande frukostbuffé. (Återigen, varför bara bjuda på torra frallor och rostbröd när det finns så mycket bättre bröd?). Det bar nu av söderut via det lugna Ferrara, där vi smakade den lokala men lite tråkiga specialiteten pampepato (chokladkaka med frukt och nötter), och det betydligt livligare Bologna, där studenter trängdes med turister bland de många kolonnaderna. Den senare har sitt eget lutande torn och många intressanta kyrkor, såsom den praktfulla San Petronio, San Domenico med helgonets grav samt Santo Stefano med sina fyra kyrkor under samma tak. Naturligtvis ska man också äta pasta i Bologna så vi avslutade med utsökt tagliatelle bolognese och tortellini med färsk tomat på Bottega Portici.

Vårt nästa boende väntade oss i Modena på La Casa del Viandante. Efter att ha kämpat för att hitta en väg genom centrum nådde vi så vårt boende, lyckligtvis på gångavstånd från det så otillgängliga centrumet. Dock visade sig Modena än lugnare än Padua när mörkret lagt sig men spännande glassmaker hittade vi i alla fall på Bloom Gelato.

Den femte resdagen avverkades i lugnare tempo. Då frukost inte ingick på vårt boende köpte vi lite bröd på en lokal pasticceria att avnjuta med de konserverade tomater som vi fått med oss från Le Calandre. Dagens tur gick sedan till Parma, där de främsta sevärdheterna samlas kring Piazza Duomo (den vackert dekorerade katedralen samt kampanilen och baptisteriet). Däremot fick vi inte tag på någon parmaskinka eller parmesanost då de flesta butikerna stängde för siesta. Därefter återvände till Modena för en stadspromenad i dagsljus innan det var dags för dagens riktiga höjdpunkt: besöket på Osteria Francescana. (Mer därom i en separat recension.)

Den nästsista resdagen avverkades i högt tempo. Via en autostrada körde vi mot kusten och La Spezia, där vi vek av mot Cinque Terre och den lilla byn Riomaggiore. Charmig, men kanske lite väl turistig blev vårt omdöme. Vi fortsatte längs slingriga vägar till den än mindre charmiga byn Bogliasco, där vi åtminstone kunde känna på Medelhavets vatten för första och enda gången under resan. Dagens huvudmål var annars Genua, men långa köer åt upp det mesta av vår tid och inte blev humöret bättre av att vi lyckades få parkeringsböter. Italienarna tycks parkera hur som helst men jag har lyckats få två parkeringsböter både i Norra Italien och i Toscana... En snabb vandring kring Piazza de Ferraris pampiga byggnader och vindlande gränder hann vi i alla fall med. Efter ytterligare en tur på autostradan landade vi så vid vårt sista boende i Alessandria. Denna stad var lika död på kvällen som de andra vi besökt men rummet var bland de bättre och frukosten var riktigt italiensk den här gången: en utmärkt cappuccino och ett sött bakverk.

Visa av våra trafikäventyr beslöt vi oss för att avstå från Milanos omgivningar, såsom det vackra Bergamo, och helt ägna den sjunde och sista resdagen åt Milano. Beslutet visade sig vara klokt då det tog en halvtimme att komma in i centrum och över det dubbla att komma ut. Parkeringen blev också dyr, överträffad bara av Venedig, men vi fick i alla fall gott om tid att se staden. Delikatessbutiken Peck var vårt givna första mål, där vi införskaffade charkvaror och ostar att avnjuta med Milanos överdådiga gotiska katedral som utsikt. Via den lyxiga gallerian Vittorio Emmanuele II gick vi så via den utifrån sett anspråkslösa Scalateatern, det av studenter myllrande Brerapinakoteket samt den mäktiga Sforzescoborgen. Däremot fick vi ingen skymt av Nattvarden i Santa Maria delle Grazie, där det var utsålt två veckor framåt. I gengäld fick vi uppleva den fascinerande synvillan i den undangömda men vackra kyrkan San Satiro, där ögat inte ser att den korsformade kyrkan i själva verket bara är T-formad. En måltid på lokala och mindre lokala specialiteter, såsom osso buco, vitello tonnato och cannoli, blev också en av de dyrare, antagligen på grund av utsikten mot katedralen. Cappuccinon blev resans dyraste för fem euro (!).

Italienresan gav oss många sevärdheter men också många timmar i trafikköer. Om vi fått göra om resan hade vi bokat fler boenden med färre nätter på varje. Däremot var antalet städer längs rutten lagom då inte ens stora städer som Venedig och Milano behöver mer än en dag för att upptäckas. I och med att vi redan hade två stjärnkrogar inbokade blev det inte så många tillfällen att avnjuta lokala specialiteter. Å andra sidan missade vi inte så mycket att döma av de få andra restaurangbesök vi hann med utan Toscana vinner matkampen med hästlängder. Dessutom är vårt främsta minne av Norditalien inte själva resan utan de många trafikböter som kom till oss över ett år senare för förseelser som till exempel olovlig körning i Milanos "Area C", ett icke skyltat område som kräver särskilda biljetter. Vi återvänder definitivt till Italien och de mellersta och södra regionerna men till Norra Italien återvänder vi aldrig.

I år förde vårt intresse för god mat oss till Restaurant Steiereck i Wien så naturligtvis kunde vi inte låta bli att utforska vad mer den österrikiska huvudstaden hade att erbjuda.

Austrian Airlines erbjuder snabba och billiga direktflyg och på Downtown Studios Vienna kan man bo billigt bara ett par kvarter från den centrala Stefanskatedralen. Med en bussresa från flygplatsen till city på bara 20 minuter (rabatt med Austrian Airlines boardingkort) kan man börja utforska omgående och det var också vad vi gjorde.

Från busshållplatsen med det passande namnet Schwedenplatz begav vi oss mot Stefanskatedralen via den kända klockan Ankeruhr, där varje timme kända personer ur Wiens historia defilerar förbi. Efter att ha beundrat exteriören promenerade vi på de många gågatorna i området i väntan på att vårt rum skulle bli tillgängligt. De domineras dock av enahanda modebutiker och vi lämnade dem därför raskt till förmån för det imponerande slottet Hofburg. Därefter var det dags för vår första bekantskap med wienerköket: en bratwurst serverad med ketchup, senap och bröd vid sidan om samt ett stycke paprikakryddat sidfläsk inhandlat på en marknad på Am Hof.

När vi sedan äntligen kunde lämna våra väskor på rummet återvände vi till katedralen för ett besök i dess inre. De vackra konstverken ovan jord kontrasterar skarpt mot de många benkamrarna i kryptorna under. Med vetskapen om att vi skulle återse Wiens inre stad om och om igen under kommande dagar (hur man än går tycks man komma tillbaka till katedralen skulle det visa sig) sökte vi oss så längre ut till de många pampiga byggnaderna västerut. Efter att ha sett Naturhistoriska muséet, Parlamentet, Burghteatern, Universitetet och Rådhuset så var vi ganska mätta på arkitektur och välkomnade den avkopplande rosenträdgården i Rådhusparken. Via Museikvarteren återvände vi till vårt boende och gjorde oss i ordning för vår första Wienermiddag.

Valet föll på Plachutta Gasthaus zur Oper, som (i och för sig i likhet med många andra restauranger) särskilt framhåller sin schnitzel. Den visade sig dock vara utmärkt tillagad med jämn och fin panering och god var också deras tjocka och mustiga gulaschsoppa. Det första kafébesöket blev dock mindre lyckat. Kyparen på Frauenhuber vände oss bara ryggen, Kleines Café var stängt, Bräunerhof höll på att stänga och Haas och Haas var också stängt.

Först dagen efter lyckades vi hitta ett kafé och det blev Sperl (efter att Drechsler inte visat sig ta kort). Dock blev vi inte övertygade om det storslagna i Wiens kafékultur då min Melange snabbt svalnade och sachertårtan visade sig inte smaka ett dugg bättre än Delicatos svenska variant. Lyckligtvis hade vi dessförinnan införskaffat frukost i form av en paprikakorv och ostknödel på Wiens största men förvånansvärt sömniga marknad Naschmarkt. Intill denna marknad kunde vi också beundra fasaderna på Majolikahuset och Wagnerhuset. Efter en promenad längs shoppinggatan Mariahilferstrasse, marginellt mer intressant än de mer centrala shoppinggatorna, återvände vi via det charmiga men också sömniga kullerstenskvarteren Spittelberg till city.

Via sevärdheter som Secessionsbyggnaden, Otto Wagners parlamentsbyggnader, Musikverein, Karlskyrkan, Befrielsemonumentet (till minne av Röda Arméns befrielse!) och Hoyospalatset kom vi fram till det vackra dubbelslottet Belvedere med sin imponerande trädgårdsanläggning. Via dess botaniska trädgårdar sökte vi oss så till Stadsparken och tillbaka till city för en i den tilltagande värmen välkommen glass. Att wienarna med beröm anammat den italienska glasskulturen visar sig i de många utmärkta glassbarerna. Dagen avslutades med middag på Augustinerkeller, där gårdagens kalvschnitzel fick jämföras med varianten gjord på kyckling men tog en knapp seger. En annan ny bekantskap var efterrätten Kaiserschmerrn - sockrad tjock pannkaka med plommonkompott. Gott och mäktigt men inte heller nu den kulinariska höjdpunkt jag hade förväntat mig av kafévärldens huvudstad.

Den tredje dagen var det dags för en av Wiens främsta sevärdheter: slottet Schönbrunn. Vägen dit gick än en gång via Naschmarket, som kanske tack vare lördagens loppmarknad var lite livligare än senast. Efter lite proviantering och en promenad längs en kanal nådde vi så Habsburgarnas slott. Tyvärr var vi inte ensamma om idén och vi undvek därför de långa köerna till förmån för den vackra slottsparken. Det futuristiska Palmhuset, de många springbrunnarna och de romerska ruinerna (uppförda för att ge de tysk-romerska lite historisk lyster) är bara ett urval av vad vi besåg. Utsikten från det centralt belägna Café Gloriette blev en utmärkt fond för dagens fikapaus och den blev inte sämre av en god bit Esterházykaka och ett mäktigt glass iskaffe (som i wienertappning innehåller både glass och vispgrädde). Trots höga priser blev det höjdpunkten bland resans kaféer.

Vägen tillbaka gick till en början än en gång via Mariahilferstrasse och därefter via Burgstrasse. Väl hemma igen möttes tyvärr än en gång av köer på restaurang Figlmüller men Weibels Wirtshaus (som visade sig ligga nedanför vårt rum) blev en utmärkt ersättare. Här fick vi prova på en saftig Tafelspitz, en utmärkt stekt lever samt en rejäl bit Apfelstrudel med en ännu rejälare klick vispgrädde.

För den sista hela dagen i Wien bestämde vi oss för att bege oss ut till vingårdarna utanför Wien. Vägen dit gick via de på sevärdheter tämligen fattiga stadsdelar Alsergrund (Universitetet, den i och för sig vackra men av en Samsungskylt förfulade Votivkyrkan, det gamla sjukhusområdet, trappan Strudlhofstiege samt Franz Shuberts födelsehem).

Desto vackrare blev det när vi nådde höjderna längre norrut. Första anhalten Grinzing sades vara en charmig by med många vingårdar men vi såg bara pampiga och väl inhägnade villor och fortsatte vidare. I trakterna kring Kahlenberg däremot avlöstes vidsträcka vingårdar av prunkande bokskogar och varifrån såväl Wien som Donau syntes. Efter ett kort kafébesök på Shimanko i Kahlenbergerdorf, där vi bland annat fick stifta bekantskap med Mohnnudeln (söta potatisnudlar med vallmofrön).

Mindre imponerade blev vi dock av besöket på vingården Heuriger Hirt. Medan andra länders vingårdar brukar erbjuda både vinprovning och -försäljning så serverades här endast vin på glas jämte oinspirerad uppvärmd mat. Vi nöjde oss med ett glas intetsägande Grüner Veltliner och en i och för sig god vit druvjuice och begav oss till Nussdorf istället för middag. Här avnjöt vi en buffé på diverse korvar, spenatpiroger och knödlar samt en färskostkaka. Dock imponerade inte heller deras vin (Heurigervin och Welshriesling) och det var därför med naturminnen snarare än kulinariska minnen vi återvände till Wien.

Den sista dagen i Wien var planerad för vårt besök på Restaurant Steiereck men innan dess hann vi med en promenad förbi Hundertwasser Haus, som minst sagt bryter av mot Wiens barockarkitektur, och genom Stadtpark, där stadens mest berömda staty står, den förgyllda av Strauss. Därmed återstod bara vår lunch innan det var dags att hasta till flygplatsen för resan hem.

Överlag blev vi nöjda med vår resa till Wien. Det är en vacker stad som bjuder in till många promenader. Om man bortser från Steiereck och en del goda kaffe- och kaksorter så bjuder Wien däremot inte på några kulinariska höjdpunkter, vilket kanske inte var att vänta då turistböckerna listade mångdubbelt fler bakelser än maträtter. Brödet blev en särskild besvikelse - likadana torra och smaklösa "semmeln" i alla brödkorgar. För att få fullt utbyte Europas barockhuvudstad behöver man nog ha ett större intresse av konserter och teatrar än vi hade. Dock är Wien en stad som man bör se åtminstone en gång och även om vi kanske inte återvänder är vi nöjda med vårt besök.

Vilnius var inte något planerat resmål men då jag fick äran att tala vid TestCon Vilnius 2016 ville vi naturligtvis passa på att upptäcka den litauiska huvudstaden också.

Vilnius välkomnade oss med höstkyla och kvällsrusning. Vårt hotell, Holiday Inn, låg strax utanför Vilnius gamla stad och för att utnyttja så mycket som möjligt av den korta vistelsen begav vi oss dit samma kväll. Vandringen förde oss förbi många av stadens kända men slitna barockbyggnader innan det var dags att bekanta oss med det litauiska köket. Det är lättare att hitta en bar eller en restaurang med annan mat än litauisk men på "turistgatan" Pilies fann vi till slut Aula Restaurant. Här fick vi avnjuta såväl läckra charkvaror som lokala specialiteter som "zeppelinare" (en slags kroppkaka), potatisplättar och små piroger. Alltsammans nersköljt med kvass gjort på mörkt rågbröd.

Följande dag hann vi med en stadspromenad innan det var dags för test-konferensen. Den förde oss förbi stadshuset och genom gryningsporten bort till Halesmarknaden, där vi köpte på oss rökt korv och fläsk. Vägen tillbaka tog vi om den gamla artilleribastionen och sedan det övre slottet, båda med vacker utsikt över staden. Promenaden avslutades med den kanske främsta sevärdheten, den i klassicistisk stil uppförda katedralen. Kryptan med flera storfurstars grav var tyvärr stängd men släkten Valavicius överdådiga kapell var öppet. På vägen till testkonferensen stannade vi så till vid ännu en marknad för en snabblunch i form av varma piroger.

Testkonferensen hölls i Universitetet för praktisk socialvetenskap i en ganska oansenlig stadsdel i norr. Konferensen var välorganiserad med fyra parallella föredragsspår och gott om mat och dryck i pauserna. Av lunchens utseende att döma var våra piroger ett bättre val men de många kakorna var desto godare. Mitt eget föredrag gick bra, även om jag har fler detaljer att slipa på till nästa gång jag håller det på EuroStar.

Den sista kvällen i Vilnius ägnade vi åt mer litauisk mat på Pilies Katpedele. Menyn är med lite svart humor uppdelad i "Det gamla kungariket", "Mellankrigsperioden" och "Slummerlandet" (för den sovjetiska ockupationen). Rätterna var dock mer intressanta än goda och det var mer nyfikenhet än förhoppningar om gastronomiska upplevelser som lockade oss att pröva kålsoppa serverat i rågbröd och "vedarai" (gristarmar fyllda med gryn kokat i blod). Honungskakan "medutis" var dock en läcker, om än mäktig, upplevelse. Vi passade också på att pröva deras goda och alls inte för söta mjöd och köpte också med oss två flaskor på flygplatsen sedan.

Många håller Vilnius för den charmigare av de tre baltiska huvudstäderna men vi föredrar nog ändå Tallinns medeltida charm och Rigas bättre restauranger. Trafiken och de många gamla bilarna ger också en dålig luft som är en utmaning för luftrören. Väl värd ett besök är dock också den litauiska huvudstaden och med mer tid kan man också överväga museibesök eller någon dagsutflykt till landsbygden.

Elva år efter vårt senaste besök var det dags att återse min mors födelseö Cypern. Då nöjde vi oss med några få dagsutflykter från Larnaca men den här gången planerade vi för att se hela ön med övernattningar på tre olika platser. Planen fick sig dock en törn redan efter ankomsten: över en timmes kö för att få hämta ut den förbokade hyrbilen. Kanske är det bättre att ta bussen till Larnaca och hyra en bil där?

Nåväl, sent omsider kom vi i alla fall fram till vårt första boende på Rebioz Hotel, ett enkelt men fullt tillräckligt hotell för den som bara vill övernatta.

Den första dagen började vi med en rundvandring i det mestadels söndagsstängda Larnaca. Bara Agios Lazaroskyrkan var öppen (för mässa) medan såväl marknaderna som muséerna höll stängt. Den renoverde moskén Hala Sultan Tekke utanför staden hade öppet men tyvärr inte kyrkan Panagia Angeloktisti i Kiti. Vi passade dock på att köpa loukaniko (korv) och färsk anari (ost) till frukost i byn.

Därefter styrde vi kosan österut till två vitt skilda utkikspunkter: Deryneia med utsikt över spökstaden Famagusta och Cape Greco med naturutsikter såsom undervattensgrottor. Resans första middag avnjöt vi i Aiya Napa på Vassos Fish Harbour Taverna. Fiskmezen var överdådig med många sorters fisk och skaldjur men tyvärr så var det mesta för hårt stekt eller grillat för att de annars utmärkta råvarorna skulle komma till sin rätt.

Efter två dagar lämnade vi Larnaca för västra Cypern. Vägen dit gav korta nedslag i Cyperns historia: Khirokitias utgrävda stenåldersbosättningar, den antika staden Amathus, den normandiska Kolossiborgen och tillbaka till antiken i staden Kourion. Däremellan hann vi med ett besök i Limassol, känt för sin borg, sina moskéer och sina många butiker. Shoppingen blev dock begränsad till lite johannesbrödsprodukter och ett par cypriotiska bröd (det ostfyllda flaounes samt ett med russin- och bulgurfyllning) medan varken jakten på skor eller kokböcker kröntes med framgång. Vinproducenten ETKOs utställning gjorde oss inte gladare, anläggningen var öde och butiken stängd.

Besöket blev därför kort och vi beslöt att lägga mer tid i Paphos istället. Efter lite mer loukaniko och anari samt ett återbesök på platsen för vår förlovning, Afrodites klippa, kom vi så till ännu en stad känd för sina historiska lämningar. De flesta visade sig dock vara inhägnade och efter en vandring bland de mer moderna utgrävningarna (vägarbeten) nöjde vi oss med en middag med kleftiko och sheftalia på den utmärkta tavernan Hondras taverna och en tidig natt på vårt nästa boende på det mysiga men folktomma Dimma Seaside Houses.

Följande morgon sökte vi oss till Paphos centrum, där vi till slut hittade en cypriotisk kokbok samt lite proviant i form av lounza (skinka), anari, yoghurt och honung. Mycket mer än så hade inte staden att bjuda på så vi sökte istället efter den närliggande Lempas stenåldersby. Lempas hittade vi men inte stenåldersbyn. Istället fortsatte vi till Akamashalvön med sevärdheter som den numera överexploaterade fiskebyn Latsi, de vackra Afroditebaden och den tämligen tråkiga staden Polis. Efter det återbesökte vi Sternas vineri, något som dock fick en bokstavligen sur eftersmak då de söta viner vi trodde oss köpt visade sig vara torra. Höjdpunkten blev istället middagen på Akis taverna, där vi avnjöt grönsakssoppa, koupepia, moussaka och stifado. Kaffe och kaka bjöd huset på.

Efter Paphos följde vindlande vägar upp till Troodosbergen. De vackra byarna Omodos och Vasa är värda ett besök. Den förstnämnda är lite "turistig" men Timiou Stavros munkkloster har en vacker kyrka och utställning. I Platres provianterade vi än en gång loukaniko, anari och yoghurt medan Trooditissa munkkloster visade sig vara stängt för allmänheten. Cyperns högst belägna by Prodromos var intetsägande medan utsikten från Cyperns högsta punkt Mount Olympus över norra Cypern var desto mer hänförande. Då vägarna var bättre än väntat var vi framme vid vårt boende Okella för tidigt och eftersom också detta var folktomt fick vi tidigarelägga vår middag i väntan på vår avtalade tid med ägarna. Den taverna vi besökte i Vasa vid vårt förra besök var tyvärr stängd så vi fick nöja oss med souvlaki och afelia på Themelio i Omodos. Personalen var trevlig men maten lite torr och tråkig.

Följande dag ägnade vi åt Nicosia. På vägen stannade vi dock till vid kyrkan Agios Nikolaos tis Stegis samt de vackra byarna Kakopetria och Galata, den sistnämnda med ytterligare fyra (!) kyrkor. De vackra målningarna och vandringsstigen från Galatas kvarn är definitivt värda ett stopp. I Nicosia inledde vi med att proviantera mer loukanika och yoghurt men också koupes samt återigen brödet med den spännande blandningen av bulgur, russin och aprikoser. Därefter följde ett besök i den ockuperade delen av den gamla staden. Gränderna har turistifierats sedan vårt förra besök men den gotiska moskén Selimiye Camis och sultan Mahmuts bibliotek är sevärda. Tillbaka på den södra sidan vandrade vi stundtals längs gränsen, stundtals genom gränder med butiker och kaféer, och beundrade de många kyrkorna, moskéerna och palatsen. Någon lockande restaurang hittade vi inte utan återvände till Kakopetria, något som kanske var ett misstag. Den enda öppna restaurangen med cypriotiska specialiteter, Zoumos, lyckades blanda ihop min beställning av dagens specialsoppa med en en vegatrisk rätt (!), därtill en som mest bestod av bröd, ris och potatis. Var fanns Cyperns många spännande grönsaker och baljväxter?

Desto bättre började och slutade då nästa dag. Det visade sig finnas ett bageri nära vårt boende där vi inhandlade delikatesser som koupes, spenatbröd, mer loukaniko och anari (Su-Sans favorit) och mannagrynsbaklava (min egen favorit). Därefter besökte vi diverse charmiga byar som Monagri, Siligrou och Lofou med sina vindlande stenlagda gränder. Mindre intressanta var Malia (med övergivna minareter som vi aldrig såg) och Dora (med en jungfru Maria-ikon som man inte får se). I Pelendria hade vi turen att få en guidad visning av Timios Stavros-kyrkan av den lokale vaktmästaren och i Agros hittade vi en delikatessbutik med både charkprodukter och sötsaker som vi köpte för hemresan. Några tavernor för middagen hittade vi dock inte förrän vi kom tillbaka och upptäckte den hemtrevliga John's Restaurant, där vi avnjöt bönor, lammlever och loukoumades.

Den sista dagen återvände vi till Larnaca. På vägen stannade vi till vid det dramatiskt belägna Stavrouni kloster, väl värt ett besök (men bara för män eftersom kvinnor inte har tillträde). Vi passerade också Chapel Royal i Pyrga samt Panagia Angeloktisti i Kiti, den här gången öppen så vi passade på att tända ljus för mamma, mormor och morfar där. Väl tillbaka i Larnaca insöp vi atmosfären i de nu välfyllda gatorna, åt tava och kanin på Portokali samt ägnade en timme åt att hitta färsk granatäppeljuice. (De fyra juicebarer vi hittade tog inte kort och först vid den fjärde bankomaten gick det att ta ut pengar). Återlämnandet av hyrbilen gick sedan snabbare än upphämtningen men i gengäld tillbringade vi nästan två timmar vid incheckningen och säkerhetskontrollen.

Från Cypern tar vi med många goda minnen. Historiska sevärdheter längs kusten och hisnande vyer i bergen samt god mat och dryck. Vägarna var bättre än vårt förra besök, något som gjorde att vi hann med mer än väntat. Däremot hade det sina begränsningar att åka utanför turistsäsongen eftersom många tavernor var stängda. Dessutom hade såväl kortköp som kontantuttag sina utmaningar. Trots det är vi nöjda och ser fram emot vårt nästa besök.

För att fira vårt tennbröllop reste vi till Girona och El Celler de can Roca men passade också på att se mer av Katalonien. Katalonien är för många synonymt med Barcelona men då jag redan besökt staden nyligen ville vi också se vad resten av Katalonien hade att erbjuda.

Vi plockade ihop ett prisvärt paket med flygbiljetter från RyanAir, boende på Pensión Borrás i Girona via Booking.com samt hyrbil via Auto Europe. Efter flyg till Barcelona och bil till Girona återstod inte mycket av den första dagen än en kvällspromenad genom en tämligen öde stad. Det sägs att kvällen börjar sent för katalaner men det gäller kanske bara Barcelonabor. Följande dag bar det i alla fall av och vårt första stopp blev Figueres norr om Girona. Staden mest kände son är Salvador Dalí, vars konst finns utställd i det spektakulära Teatre-Museu Dalí. Empúries blev nästa stopp, där man kan välja mellan att studera de gamla romerska ruinerna eller koppla av vid stranden intill. Efter det fortsatte vi förbi vackra medeltida byar som L'Escala, Pals, Palamos och Tossa de Mar innan det var dags för katalanska tapas i kuststaden Blanes, känd för sin långa strand. Tyvärr blev vi varse något som skulle upprepa sig senare, nämligen att det utanför Barcelona är svårt att hitta mat efter ett, då siestan börjar, och före åtta, då middagen börjar, och vi återvände till Girona med oförrättat ärende. Lyckligtvis hade vi försett oss med lokala charkuterivaror, ett betydligt säkrare kort.

Följande dag vände vi inåt land. Banyoles med Spaniens näststörsta sjö blev vårt första stopp men med svenska ögon tedde den sig mer som en damm och var inte värd omvägen. Betydligt mer intressant var då den medeltida staden Besalú, som trots att den är lika exploaterad som Västerlånggatan är underbar att vandra igenom. En annan spektakulär stad är Castelfollit de Roca, som med sitt läge på en smal utskjutande klippa är som hämtad ur en film. Detsamma kan dock inte sägas om staden Olot, vars enda förtjänst är att den ligger ett dramatiskt vulkanlandskap. Sant Joan de les Abadesses är ännu en vacker medeltida stad, mest känd för sin välbevarade gotiska bro, och även Camprodon med sina många charkuterier är värd ett besök (efter att vi till slut hittade en butik med tidig siesta). Därefter vände vi åter till Girona för resan huvudmål: El Celler de can Roca.

Dag fyra ägnades helt åt Barcelona. Helt är dock en sanning med modifikation, då det tog en timme att ta sig genom köerna till centrum och nästan ytterligare en timme att hitta en avfart och därefter en parkering. Nåväl, med bilen ställd på en plats som kostade mer än resten av vår Barcelonavistelse återbesökte vi så de främsta sevärdheterna som La Rambla, Barri Gòtic, Sagrada Familia och Quadrat d'Or. Till de kulinariska upplevelserna hörde en utmärkt tapaslunch på El Quim i saluhallen Boqueria (potatisen med kryddiga såser rekommenderas), en mindre inspirerande coques catalanes (torrt vetebröd med vaniljkräm) och en god paella med sangria till på Maremagnum vid vattnet. En bit utsökt Turrón, den traditionella spanska nougaten, blev vårt bilgodis på återresan till Girona. Det visade sig vara en väl investerade pengar då vi bland annat blev stående i en rondell en kvart (katalaner vet inte hur man ska köra i en rondell) och valde en väg ut som plötsligt slutade framför en parkeringsbom (till både vår och flera andra bilisters förvåning). Nej, bil och Barcelona går inte bra ihop.

Men en än värre bilupplevelse väntade oss vid den sista dagens resmål: klostret Monestir de Montserrat med sin spektakulära belägenhet högt uppe på ett sågtandat berg. På den slingrande bergsvägen uppåt blev vi stående i en kö som bara långsamt rörde sig uppåt innan vi efter en timme lyckades ställa bilen vid sidan och gå sista biten. Klostret är verkligen en sevärdhet men det tycker många andra också och om det är värt trängseln både på resan och på plats är tveksamt. Detsamma gäller staden Vic som vi besökte före Montserrat. Den är känd för sina korvar och ett gammalt klocktorn men vi hittade varken det ena eller det andra. Vår sista katalanska måltid intog vi i byn Monistrol de Montserrat, där vi fick avnjuta såväl goda sniglar som den läckra katalanska efterrätten Mel i Mató (getost med honung). Mer förvirrande var det obligatoriska serveringsbrödet, som bestod av tre skivor bröd, fyra räkor och en skål med chips, samt huvudrätten Botifara amb mongetes (korv med bönor), där bönorna byttes ut mot stekt och kokt potatis samt en kronärtsskocka.

Katalonien utanför Barcelona visade sig alltså inte ha så mycket att erbjuda, vare sig när det gäller sevärdheter eller mat. Det säkraste kortet är att köpa de utmärkta råvarorna direkt i en butik, själv komponera en god måltid av korv, skinka, ost, grönsaker och turrón, och sedan njuta av naturen och bergsbyarna (som alltid har öppet). Brödet kan man dock med fördel avstå från då inte ens den trestjärniga El Celler de can Roca förmådde uppnå några höjder.

Varför besöka Nordrhein-Westfalen och varför bara över en helg? Svaren är två: Den trestjärniga restaurangen Vendôme och den årliga spelmässan Spiel 2014. Men när vi ändå skulle dit så varför inte besöka andra sevärdheter också? Germanwings visade sig erbjuda många avgångar till bra pris, strax utanför Köln hittade vi ett för våra mål centralt boende på Rhein River Guesthouse och med en hyrbil räknade vi med att snabbt kunna ta oss till fram och tillbaka. Det visade sig att vi fick två rätt av tre - de tyska vägarna är många och breda men det är också bilarna på dem och vi hamnade ständigt i köer. Inte ens på den tyska landsbygden slapp vi köer och vi tillbringade 1-2 timmar per dag i dem! Men låt oss ta en dag i taget.

Vi anlände på fredagen till Kölns flygplats och fick en första blick på staden under vår färd till boendet (om än ofrivilligt eftersom vi misslyckades med att hitta ringleden runt Köln). Gästhuset visade sig ha lite alla möjliga verksamheter, såsom konstgalleri och mini-zoo med påfåglar, duvor, kaniner och fiskar, men bemötandet var välkomnande och rummet rymligt. Därefter återvände vi för det "riktiga" besöket i Köln med den mäktiga domkyrkan som ett givet mål. Middag åt vi sedan på Haxenhaus, men namnet till trots (haxe betyder fläsklägg) så var köttet överraskande torrt.

Bättre var då maten den andra dagen, på restaurang Im Goldenen Ring i Düsseldorf, där vi avnjöt en enorm bricka med delikatesser såsom köttkorvar, blodkorvar, leverkorvar, skinka, schnitzel, knödel, mos och naturligtvis en haxe, som var riktigt mör och god den här gången. En apfelstrudel slank också ner, om än med lite möda. I övrigt så gör Düsseldorfs gamla stad skäl för sitt smeknamn "Tysklands längsta bardisk" för den som gillar nattliv. Den tredje staden vi bekantade oss med var Aachen, en mysig stad där Karl den Stores inflytande gör sig gällande i det pampiga rådhuset och den än mer pampiga katedralen. I övrigt bilade vi genom naturvårdsområdet Elise med sina många vackra byar (av vilka vi aldrig fick se Monschau på grund av köer och parkeringsbrist).

Så till våra huvudsakliga resmål. Hela lördagen ägnade vi åt Spiel 2014 i Essen. Det visade sig vara en välbesökt mässa med en trängsel nästan lika illa som på motorvägarna. Spel fanns det gott om men inte bara att köpa utan också att spela, ty överallt fanns det spelbord uppsatta där man fick provspela spelen. Mitt intresse fångades också av en spelutställning av Europeiska Samlarsällskapet ESG, där speldesignern Martin Ebel presenterade sitt spel Ponte del Diavolo för mig, samt föredrag och möten anordnade av Speldesignerförbundet, där bland frågor som rätt för designers att få sitt namn på spelboxarna, biblioteksersättningar och konstnärsstöd diskuterades (!). Hur långt efter är vi i Sverige? Jag köpte inget spel då jag var osäker på vad som skulle vara spelbart i mitt eget spelgäng men återvänder definitivt till Essen i sällskap med andra brädspelare för att få ut så mycket som möjligt av mässan.

Söndagkvällen slutligen var vigd åt Vendôme. Restaurangen är vackert belägen vid slottet Bensburg (om än något svårt att hitta då vi hänvisades till en väg genom ett parkeringsgarage och en hotellobby för att komma till slottsgården där den låg) och elegant inredd. Vendôme erbjuder två menyer: en ordinarie meny med återkommande rätter och en höstmeny med mer experimentella rätter. På personalens rekommendation valde vi höstmenyns större variant, något som visade sig vara klokt då den omfattade bådas favoriträtt: vitello tonnato. Menyn inleddes med en rad läckra förrätter där vi särskilt minns de lövtunna krispiga "löven" på alger, morötter och rödbeta. Dock blev vi något förvånade över att servicen stundtals kändes slarvig. Det spilldes ibland vid upphällningen, all servering skedde från en sida av bordet, vilket innebar att de ibland fick sträcka sig över oss, och de var inte konsekventa i hur många som serverade en rätt. Nu är det av mindre betydelse för oss men som en jämförelse så serverades alla rätter på Patrick Gilbaud av två personer samtidigt.

Menyn inleddes så med kvällens vackraste rätt: Yin & Yang bestående av grön och röd äppelsås med gåslever. Därefter följde langustin i en infusion på rosor. Dock saknade såväl denna som en av förrätternas langustin den spänstiga konsistens som bidrar till skaldjurs upplevelse. Stundtals kändes det också som för många smaker konkurrerade med varandra istället för att lyfta varandra. Men dessa tvivel skingrades snabbt när den underbara vitello tonnaton serverades: en så mör bit kalv att den inte behövde skäras och sedan lade sig lika mjukt och lent som en klick grädde i munnen. De efterföljande rätterna var riktigt goda de med, såsom röding och "grankaviar", grillat ostron med tapioca, kyckling med aubergine och hjort med kantareller, men ingenting kunde mäta sig med kalven. Till maten serverades ett smakrikt surdegsbröd som ständigt fylldes på, även om vi gärna hade hört en beskrivning av dessa.

Bland efterrätterna minns vi bäst den vällagrade brieosten med persiljepuré medan den på förhand lockande boveteglassen inte gjorde något nämnvärt intryck. När så de många goda sötsakerna bars in (makroner med tesmak, hallongelé, minimagnum av saffransglass och mycket mer) var vi så mätta att vi knappt orkade dem (eller rättare sagt, jag tog det som Su-San inte orkade). Däremot nöjde till och med jag mig med två praliner ur det stora urval som vi bjöds på.

På det hela taget är vi mycket nöjda med vårt besök, även om vi inte riktigt ser hur de skiljer sig från de tvåstjärniga vi ätit på, såsom Noma och Mattias Dahlgren.

Ett av kriterierna för årets sommarresa var att det skulle vara svalt så valet föll på Skottland. Nu blev det inte riktigt så då Skottland, liksom Sverige, hade en av de finaste somrarna på länge men trevligt var det i alla fall.

Genom Europa Weekend hade vi bokat ett paket med hyrbil och bed & breakfast runt Skottland. Kort efter ankomsten blev vi dock varse att Storbritannien inte förändrat sig sedan jag bodde där för femton år sedan. För att travestera Svarte Orm så är informationsåldern något som händer andra folk. Vår hyrbilsagent fanns inte bland övriga agenter, hållplatsen för skyttelbussen som skulle ta oss dit hade flyttats utan hänvisning, vägskyltar finns bakom buskar och/eller efter rondeller, om de finns överhuvudtaget, skotska miles är av allt att döma längre än engelska miles och internetskyltar betyder inte att internet finns utan att... ja, vad de betyder lärde vi oss aldrig.

Nåväl, efter diverse kantkörningar på de smala vänstertrafikerade vägarna, flera extravarv i rondeller samt en omväg tur och retur över den i och för sig vackra bron över Firth of Forth hade vi någorlunda vant oss och kunde styra kosan mot vårt första mål: den imponerande slussanläggningen Falkirk Wheel. På gångavstånd fanns också den inte lika imponerande Antoniusvallen, nu en knappt märkbar markhöjning. Nästa stopp var i den vackra staden Stirling med sina smala kullerstenslagda gator och välbevarade fästning där den förste kungen Robert Bruce står staty. Efter en naturskön resa genom Trossachs nationalpark och förbi Loch Lomond anlände vi så till vårt första bed & breakfast i staden Oban på västkusten.

Vi bodde på totalt fyra bed & breakfast under vår vistelse och gemensamt för dem alla var att det var fina rum med egna badrum och engagerade värdar. Skotsk frukost serverades på samtliga, om än med något varierande innehåll. (En värd hävdade med emfas att bönor bara fanns i den engelska frukosten, gröt och pannkakor serverades bara på två av dem och de kippers vi läst om serverades inte alls.) Gott och mättande var det hur som helst och jag fick en favorit i de klassiska skotska havrekakorna som med sin naturella smak passar till mycket. (Su-San däremot tyckte bäst om de hallonsnår som växte intill ett av våra bed & breakfast.)

Vår nästa övernattning väntades oss på Black Isle i nordöst men vi tog en omväg via ön Skye, som med sitt dramatiska landskap påminner om Island. Till sevärdheterna hörde Eilean Donan Castle strax innan, den vackra byn Portree, vulkanplatån Quiraing och ett gravfält där bland andra Flora MacDonald ligger begravd, den kvinna som hjälpte Skottlands siste tronpretendent Bonnie Prince Charlie att fly. Vi skulle komma att stöta på honom fler gånger under resan.

Den tredje dagen ägnade vi helt åt norra Skottland. Till den nordligaste udden och Orkneyöarna hann vi inte men väl till diverse piktiska minnesmärken (även om den så kallade Pictish Trail visade sig vara en omväg till dem, kanske var pikterna dåliga på orientering?), Glenmorangies destilleri i Tain (där vi köpte med oss prov på deras fyra olika smaker), den gamla staden Dornoch (där den sista häxan i Skottland brändes) samt, efter en lång resa genom höglandet, fiskestaden Ullapool. Den sistnämnda visade tyvärr på hur fiskerinäringen minskat i Skottland och istället för de väntade fiskebåtarna och rökerierna fick vi nöja oss med en intetsägande fish & chips.

Bättre var då följande dag, då vi reste genom det vackra och destilleritäta Speyside, den slottstäta Royal Deesideturen samt det av inlandsisen formade Muir of Dinnet. Till stoppen hörde Balmoral Castle, Royal Lochnagars destilleri och Drum Castle men mest uppskattade vi nog vår picknick med rökt kolja, äppelträrökt ost och skotsk paj. Eftermiddagen bjöd tyvärr inte på andra upplevelser än trafikstockningar i Aberdeen och en resultatlös jakt efter Elgins gamla katedral. Väl tillbaka på Black Isle kompenserades vi dock med en stämningsfull vandring över Cullodens dimmiga slagfält (där Bonnie Prince Charlie besegrades i Storbritanniens sista slag) samt delfinskådning vid högvattnets inträde.

På den femte dagen var det dags att lämna högländerna och via naturreservatet Great Glen med sin välkända Loch Ness styrde vi kosan mot Perth. På vägen stannade vi vid Dalwhinnies destilleri, Blair Castle, Killiecrankie med utsiktsplatsen Queen's View samt den gamla staden Dunkeld, där vi provade på rökt lax och fudgevarianten Scottish tablet. Resan fortsatte söderut följande dag med fler slott (Glamis Castle) och trafikstockningar (Dundee) innan vi stannade till i den charmiga staden St Andrews. Såväl universitetet och katedralruinen som glassen (med smaker som Scottish tablet och salt caramel) höll oss kvar länge innan vi fiskebyarna längs East Neuk anlände till Edinburghs trafikstockningar. Vår värd rådde oss klokt nog att låta bilen stå resten av vår vistelse och promenera i Edinburgh. På kvällen kunde vi på en pub för första gången bekanta oss med nationalrätten haggis, en rätt betydligt bättre än sitt rykte med en rik och pepprig köttsmak. Däremot lyckades vi med konststycket att misslyckas med att beställa in whisky då inga av de favoriter vi identifierat fanns (Glen Spey, Royal Lochnagar och Edradour).

Vår sista dag i Skottland ägnade vi helt åt Edinburgh. Vi började med National Museum of Scotland för en genomgång av Skottlands historia (Bonnie Prince Charlies bestick fanns bland annat här) och fortsatte till Edinburgh Castle, vars främsta sevärdhet är de skotska kronjuvelerna. Därefter friskade vi upp oss med Skottlands variant på afternoon tea, high tea. Idén att komplettera scones med torra smörgåsar och kakor föll oss dock inte i smaken. Fler muséer blev det på eftermiddagen i form av Writers' Museum (tillägnat Scott, Stevenson och Burns), Museum of Childhood och Edinburgh Museum (och däremellan ett besök på Fudge Kitchen). Kvällen avslutades med finare skots mat på Dubh Prais, där vi avnjöt en en god fisksoppa, en prima hjortstek och en mör Angus Beef. Efterrätten blev dock mer skotsk än fin: friterad Mars och Snickers på ett take-away-ställe. Mer intressant än gott men when in Scotland...

Skottland har många olika sevärdheter och upplevelser att bjuda på som torde tillfredsställa de flesta smaker. Prisnivån är ibland högre än i Sverige och avstånden kan vara långa (om än vackra) men med lite planering kan man få ut mycket. Vår vecka räckte bara till för en snabb genomresa och lite av varje men om vi återkommer kommer vi antagligen att koncentrera oss till specifika delar och/eller sevärdheter. Bland annat så hade vi velat se mer av öarna. Kanske besöker vi Orkneyöarna nästa svenska värmebölja?

Årets jobbresa med Monobrow gick till Barcelona, en stad där vi förespeglades få möta våren. Tyvärr visade sig det katalanska aprilvädret vara till och med sämre än det svenska med ett nästan konstant regnande. Det hindrade oss dock inte från att ta del av såväl arkitektur som gastronomi mellan företagsevenemangen.

Det började redan på kvällen med en gemensam matlagning på El taller de chefs. På menyn stod den spanska stoltheten paella med såväl fisk och skaldjur som kanin och fläsk i grytan. Förrätten bestod (förstås) av tapas, däribland osten Manchego serverad med kvittenmarmelad, medan den nationella specialiteten crema catalana avslutade måltiden. Under matlagningen fick vi bland annat lära oss skillnaden mellan spanskt och italienskt ris (medan arborioris ska avge stärkelse och bli krämig så ska paellaris tvärtom behålla stärkelsen och suga åt sig alla smaker) men också en inblick i politik (kokerskan lyfte ofta fram det katalanska framför det spanska). Kvällen avslutades med en inblick i det barcelonska nattlivet kring huvudstråket Las Ramblas.

Mer tid att se själva staden gavs under lördagen. Vårt hotell, K+K Hotels Picasso låg mellan Parc de la Ciutadella och Gamla staden så efter en (blöt) joggingtur tog jag en promenad genom det gamla Barcelona. Stadens äldsta del, kvarteret Barri Gòtic, bjuder på sevärdheter som Palau de la Generalitat (katalonska parlamentsbyggnaden), Casa de la Ciutat (Barcelonas stadshus) samt den praktfulla gotiska katedralen. Ett besök i den senare kombineras med fördel med ett besök i "folkets katedral" Santa Maria, omtalad bland annat i Ildefonso Falcones roman Katedralen vid havet. I övrigt påminner stadsdelen om Stockholms gamla stad med många överprissatta kaféer och krimskramsbutiker.

Mer arkitektur blev det på eftermiddagen i stadsdelen Eixample, där av flera arkitekten Gaudís skapelser finns att beskåda. Bostadshuset Casa Milà La Pedrera och kyrkan Sagrada Familia är bara några av de många sevärdheterna. Dagen avslutades med middag på den kända men kanske något överskattade restaurangen Agua. Torskcarpaccion var en intressant upplevelse men tyvärr lite för oljig och salt, något som tycks vara alltför vanligt i det spanska köket, medan den efterföljande ostkakan var god men intetsägande. Mest nöjd var jag faktiskt med frukostbuffén, där jag kunde njuta av flera sorters lokala korvar, skinkor och ostar tillsammans med gott bröd och färska frukter och bär.

Den sista dagen avslutades med ett besök på Picassomuséet, något som tyvärr inte kan rekommenderas. Efter två timmars biljettkö (som en lokal guide tog i vårt ställe) fick man gå genom några salar som för mig tedde sig lika förvirrande som den store konstnärens verk. Verken kommer främst från Picassos ungdom utan att förklara övergången till kubismen och är inte fler än att hela muséet klaras av på mindre än en timme, alltså kortare än kötiden. Förutom muséerna är det mesta stängt på söndagar så den som vill shoppa måste nöja sig med Maremagnum vid hamnen men det enahanda utbud som finns där är inte värt promenaden.

Det samlade intrycket av Barcelona blev alltså en besvikelse. Arkitekturen är visserligen spännande men det finns mer att se i andra europeiska städer. De berömda tapasrätterna är förvånande fantasilösa och består i nio fall av tio av en brödskiva med en bit kött eller ost på. Gå då hellre till saluhallen Mercat del Born och köp bröd och kallskuret där. Kanske bör en resa hit kombineras med dagsturer på den katalanska landsbygden? Ensam har Barcelona tyvärr inte tillräckligt att erbjuda för den som reser hit.

Denna höst blev det separata Europaresor för Su-San och mig. Su-San reste till Portugal med jobbet medan jag hade förmånen att få resa till Berlin med min blivande arbetsgivare Monobrow. Nu bestod naturligtvis större delen av resan av företagsevenemang men lite hann jag i alla fall se av den tyska huvudstaden också.

Eftersom vi landade sent på fredagen hann jag inte se mycket mer än hotellet den första kvällen. Det lämnade i alla fall inget övrigt att önska, ett rent och prydligt rum samt en enkel men tillräcklig frukostbuffé där jag särskilt minns det välsmakande brödet. Gott bröd må vara trendigt i Sverige men i Tyskland är det sedan länge en självklarhet. (Min mjölkvarn är som bekant tysk.)

Efter en morgonkonferens var det dags för lite lagaktiviteter i form av en tävling. Tävlingen gick ut på att med karta och GPS (vi hade en kompass också men den behövdes aldrig) ta oss till olika sevärdheter och svara på frågor. Vi uppehöll oss mest längs Spree och kring Brandenburger Tor, ett område där man hittar många muséer och monument om Berlinmurens och Förintelsens offer (däribland Stelenfeld, stenblock som ger ett betydligt mer överväldigande intryck än det futtiga svenska Raoul Wallenberg-monumentet). Själva tävlingen gick sådär tills det andra laget bestämde sig för att sätta sig på ett kafé. Mina blivande kolleger visade sig aningen mer kaffeintresserade än tävlingsinriktade.

Efter en snabblunch på ett "typiskt tyskt snabbmatsställe", Mustafas Gemüse Kebap. Den tyska kebaben serverades i en rulle av durumvetedeg och innehöll en välkomponerad blandning av kött och grönsaker, fjärran från de flottiga svenska motsvarigheterna. Mer kaféer blev det sedan i form av ett besök på chokladhuset Fassbender & Rausch. Tyvärr var själva kafédelen överfull men chokladhuset är en sevärdhet i sig och många av Berlins byggnader fanns representerade där, uppförda helt i choklad.

Efter ett företagsbesök på en reklambyrå specialiserad på sociala medier avslutades kvällen med en middag på den italienska restaurangen Al Contadino. Efter antipasti på perfekta råvaror, en perfekt kokad risotto, ljuvlig ricottafyllda bläckfiskar samt en söt cassata som dessert kan jag bara konstatera att man inte får bättre italiensk mat än såhär utan att åka till Italien. Dagen avslutades med ett smakprov på Berlins nattliv. Berlins nattliv gör skäl för sitt rykte med många välfyllda barer och klubbar av alla de slag (dock var drinkarna överlag dåligt blandade). Den bar vi hamnade på hörde kanske till de mer udda med sina vågade målningar och en psykedelisk tecknad film som visades om och om igen mot en vägg. (Jag tror att den handlade om en fågel som åt ett jäst bär, fick en psykos, föreställde sig att hans ben blev så långa att han kom åt att titta in i ett ihåligt träd där en fågelunge med tom blick agerade DJ medan Kalle Anka och Pip dansade och ett par regnbågsfärgade pegaser hade sex... ja, ni förstår konceptet.)

På söndagmorgonen hann jag med en snabb turistrutt i Berlin via Checkpoint Charlie (med en intressant utställning om Berlinmuren) via de många pampiga byggnaderna längs Unter den Linden (missa inte minnesmonumentet över bokbålen, ett underjordiskt rum med helt tomma bokhyllor) till Museiöns många spännande muséer. Om jag har mer tid nästa gång kommer jag viga tid åt det berömda Pergamonmuséet, där bland annat Nefertitis vackra byst finns utställd. Efter en asiatisk lunch på Pan Asia (helt OK om man inte har något emot att blanda rätter från Indien via Sydostasien till Japan) fortsatte vi till en av Berlings många konstuställningar, denna om konst i Internets tidevarv. Själv tyckte jag nästan det var mer intressant med promenaden dit längs Bernauer Strasse, där man än så länge kan se den ogräsbeväxta linje som en gång var Berlinmurens ingenmansland. De sista timmarna av Berlin tillbringade vi kring Alexanderplatz med sevärdheter som TV-tornet, det (återuppbyggda) medeltida Nikolaikvarteren samt de många spännande kvarteren kring Rosenthaler Strasse, däribland Haus Schwarzenberger där graffiti samsas med makabra skulpturer (Att berlinarna är förtjusta i graffiti som konst visar bilderna nedan, ett stycke av Berlinmuren och en husvägg nära Mehringplatz.)

Jag lämnade Berlin med känslan av att ha sett alldeles för lite och återkommer säkert för en längre vistelse där jag passar på att utforska mer av muséerna samt mer traditionell mat i form korv, surkål och surdegsbröd.

Efter fjolårets besök i Prag var det dags för en ny resa till Östeuropa. Valet föll på Krakow, Polens kanske populäraste turiststad med en intakt medeltida stadskärna och flera intressanta utflyktsmål i närheten. Flygplatsen ligger nära city och det av många utskällda flygbolaget Ryanair tog oss som vanligt fram i tid. Väl framme möttes vi dock än en gång av "öststatsutmaningar" av samma slag som i Prag. Tåget till city kostade visserligen bara 10 zloty eller cirka 25 kronor (en tiondel av Arlanda Express) men maskinen tog bara mynt (!). Lyckligtvis gick det bra att betala med sedlar till konduktören men vi blev senare varse att den som vill åka med polsk kollektivtrafik behöver fylla fickorna med skrot. Nu kom vi att ofrivilligt planka på alla buss- och spårvagnsresor utom en därför att vi antingen saknade mynt eller inte hittade någon myntautomat.

Nåja, tågresan blev smidig och när vi väl lyckades hitta ut ur den stora och intetsägande galleria som byggts på stationen så hade vi fortfarande halva första semesterdagen kvar. Vi passade därför på att börja med en av våra två planerade utflykter och tog bussen (utan att lyckas betala) till saltgruvorna i Wieliczka. Den utflykten tog oss ned till många och långa gångar 135 meter under jorden. De duktiga guiderna berättar kunnigt om gruvans historia och de många vackra saltstatyerna men den största behållningen är ändå att bara uppleva detta enorma naturfenomen. Vad gäller utflykter från Krakow kan vi också dela med oss av ett tips som många andra turister erfarit: undvik att nappa på de många organiserade gruppresor som erbjuds - de är dubbelt så dyra som om man åker själv och betalar på plats.

Väl tillbaka i Krakow var det dags att bekanta sig med den polska maten och vår första restaurang visade sig vara ett riktigt fynd. Chlopskie Jadlo strax söder om Wavelborgen är en mysig krog med polska klassiker i stora portioner. Måltiden föregicks av rustikt bröd serverat med grisflott och svål, något som är betydligt godare än vad det låter. Sedan avnjöt vi zurek (syrad rågmjölssoppa), piroger, bigos (kött- och surkålsgryta) samt hela 800 g golonka (saftigt fläsklägg med knaprig stekyta). Polackerna behöver definitivt inte skämmas för sin husmanskost och om de vågar ta ut svängarna så som många svenska kockar gör så lär det inte dröja länge förrän Polen får sina första Michelinstjärnor.

Våra andra polska matupplevelser blev lika angenäma. I den charmiga judiska restaurangen Once upon a time in Kazimierz åt vi vid ett symaskinsbord (?) och avnjöt bland annat den mustiga kötträtten cholent och den goda efterrätten pascha gjord på färskost. Lyxrestaurangen Wentzl slutligen bjöd på en härlig avsmakningsmeny från hela det polska köket för under trehundra kronor per person, inklusive vin. Till och med hotellfrukosten bjöd på polska specialiteter i form av goda ostar och korvar, om än något salta. Däremot är det polska brödet precel som säljs i varje gathörn inte särskilt spännande om man som vi är bortskämda med surdegsbröd.

Vad har själva Krakow för sevärdheter då? Jo, staden påminner mycket om Prag med ett stort torg med vackra gamla byggnader, en borg utanför stadskärnan (Wavelborgen) och en judisk stadsdel (Kazimierz) - allt inom bekvämt gångavstånd. Några "måsten" finns inte utan Krakow avnjuts bäst av att bara flanera runt och insupa atmosfären. Den som hinner kan även besöka den gamla kommunistiska mönsterstaden Nowa Huta, ändlösa kvarter av grå betongblock och breda paradgator som skiljer sig radikalt från det medeltida Krakow. Men om man ska vara ärlig så ser Nowa Huta betydligt trevligare ut än våra egna miljonprogram.

Tyvärr slutade resan som den började med "öststatsutmaningar". Med polska helgdagar både 1 maj och 3 maj (nationaldagen) hade vi planerat in en utflykt till Auschwitz 2 maj. Enligt hemsidan är Auschwitz öppet året om och både hotellpersonal och guider erbjöd transport dit. Vad vi själva upptäckte i en undangömd notis på hemsidan var dock att Auschwitz var stängt just den 2 maj och den 3 maj var vår hemresedag. Vi såg därför till att gå till stationen tidigt den 3 maj för att rekognoscera bland bussar och tåg och åtminstone hinna tillbringa förmiddagen i Auschwitz. Men vad hjälpte väl det när bussen fylldes av en skolklass och sedan gav sig iväg utan att någon extrabuss sattes in. Med två timmar till nästa buss hade vi inget annat val än att ta en taxi och för 250 zloty fick vi transport både dit och till flygplatsen efteråt.

Själva Auschwitz då? Det ska sägas att det mesta är återskapat och barackerna omgjorda till utställningar men det förtar inte det tunga intryck som platsen ger på besökare. Man kan betala för en guide men till själva lägret är det fri entré (i skrivande stund före 10.00 och efter 15.00) och de många informationstavlorna, fotografierna och hopsamlade tillgångarna från alla offer ger tillräcklig bild av de skrämmande förbrytelser som ägde rum här. Från Auschwitz går också skyttelbussar till Birkenau men av detta koncentrationsläger återstår bara ruiner. Den som hinner kan ändå besöka Birkenau för att få en uppfattning om den oerhörda storleken hos denna dödsmaskin, till vilken den sista resans räls ännu går.

Trots vissa missöden tyckte vi mycket om Krakow. En lagom stor stad med god mat, mysig atmosfär och intressanta utflyktsmål som lämpar sig utmärkt för en förlängd cityweekend!

Centraleuropa har länge varit en vit fläck på vår Europakarta men i år var det äntligen dags. Länge såg det dock inte ut att bli någon resa eftersom det var i den här vevan som vulkanaskmolnet från Island lade sig över Europa och höll kvar flygplanen på marken. Först 36 timmar före avgång öppnade flygrummet igen så det var en nervpirrande väntan på om resan skulle bli av överhuvudtaget. Målet för vår resa var hur som helst Prag, en stad kanske mest känd för öl och stabbig mat. Naturligtvis prövade vi på det men den tjeckiska huvudstaden erbjuder mycket mer än så.

Det ska först och främst sägas att Prag har sina utmaningar för flanörer. Det började redan på flygplatsen, där man först fick gå till ett bussbiljettbås till höger vars enda syfte tycktes vara att hänvisa till ett annat bussbiljettbås längst till vänster. Sidledsförflyttningarna gick igen i själva Prag, där vi ständigt stoppades av breda hinder i form av murar, järnvägsspår och långa kvarter utan gränder. Lägg till detta kullerstensgator och branta backar så ett par bra promenadskor är att rekommendera.

Nåja, väl inne i Prag möts man av en stor och mycket vacker gammal stad som får vår egen gamla stad att te sig som en bondby i jämförelse. Staden är indelad i fem olika delar som var och en lämpar sig väl för en halv till en dags utflykt. Vi började med den mäktiga Pragborgen som från sin kulle blickar ut över Prag. Här kan man lätt tillbringa två hela dagar om man vill stå i kö och betala inträde för att komma in till de olika byggnaderna. Det ville inte vi utan nöjde oss med att beundra de medeltida byggnaderna utifrån i stället och sedan gå runt i de vackra parkerna och charmiga kvarteren intill. Inträden är tyvärr något som krävs för ganska många sevärdheter i Prag. Av bara farten hann vi med Lillsidan också, där vi bland annat besökte Wallensteins försök att övertrumfa Pragborgen med ett eget palats, ett inte oävet försök som dock ledde till hans avrättning. En historiebok är en mycket värdefull följeslagare i Prag. Vi upptäcke också en annan trevlig bok som vi kan rekommendera, 77 Praglegender (finns på flera språk, dock hittade vi ingen på svenska), en bok som i sagans form berättar om de många spännande platser man kan besöka.

Västra flodstranden klarade vi alltså av på en dag, något som kanske var för ambitiöst och som också kändes i fötterna dagen därpå. Följande dag tog vi det lite lugnare och besökte Vysehrad, en gammal befästning söder om Prag samt Nya staden. Nya staden är som namnet antyder den nyaste av Prags olika delar och också fattigast på sevärdheter. Den botaniska trädgården och den kyrka där tjeckoslovakiska motståndsmän försökte gömma sig efter mordet på Heydrich är dock värda ett besök. Till Nya staden hör dessutom Vaclavplatsen och Nationalgatan (Narodni) med sina många affärer, inte minst välsorterade bokhandlare.

Den tredje dagen begav vi oss utanför staden till stadens största marknad i Holesovice, något som dock blev lite av en besvikelse då där mest säljs krims-krams. Mer intressant var det i så fall att besöka den gamla judiska stadsdelen Josefov med sina många gamla synagogor.

Resans final blev Gamla staden, en stadsdel fullspäckad av vackra historiska byggnader. Rådhuset med sitt vackra klockspel, Karlsbron med sina helgonstatyer och de många fina kyrkorna och palatsen är bara några exempel. Här får man dock trängas med stora turisthorder och väja för otaliga försäljare som mer för tankarna till Västerlånggatan i Stockholm men så är det ju i alla huvudstäder.

Ölen och maten då? Jo, vi besökte faktiskt den historiska ölhallen U Fleku ("hos Fleku") som serverer sitt eget öl Flekovské. Vi gjorde antagligen bort oss genom att först avböja såväl ölen som slivovicen som ställdes fram men när vi väl beställde in öl så visade det sig vara överraskande gott. Flekovské påminner genom sin mjukhet och sötma mycket om mumma, vilket kanske förklarar varför jag tyckte om det. Vad maten beträffar så finns det otaliga restauranger som serverar "typisk tjeckisk mat". På Ferdinand nära Vaclavplatsen åt vi utsökt smazeny sur (panerad ost) samt gulasch med knödel och på Konirna på Lillsidan visade tjeckerna hur väl de hanterar fläskkött i olika former. Den typiska soppan på komage och leverklimpar var också en oväntat god smakupplevelse. Däremot var det svårare att hitta tjeckisk snabbmat då korvkioskerna tycks vara koncentrerade till några få ställen. Lilla stadens torg, Vaclavplatsen och galleriorna är de säkraste platserna att hitta dem på. Såväl tjeckisk Vaclavklobasy (korv) som bramborova (råraka) kan rekommenderas.

För den som vill bryta av med annan mat finns många alternativ. Vi åt bland annat judisk mat på King Solomon (en härligt krispig anka med en traditionell bön- och kornröra) och afghansk mat på Kabul (ashak, ett slag ravioler med köttfärs och mynta). Sista kvällen tillbringade vi på Prags enda stjärnkrog Allegro där vi serverades en mäktig femrättersmeny. Vi tycker överlag att de svenska stjärnkrogarna är strået vassare men minns ändå särskilt den mjälla torsken och den till perfektion kokta pastan.

Däremot är inte tjeckerna lika starka på efterrätter. Äppelstrudel är en god och vanligt förekommande efterrätt i hela Centraleuropa som kan rekommenderas. Den populära palacinkyn (fyllda crepes) är dock inte särskilt märkvärdig och den "italienska" zmrzlinan (glass) smakar bättre såväl i Italien som i Sverige. Pröva då hellre trdelnik, en slags rullad vetebulle, eller (om du hittar) söta knödlar.

Sammanfattningsvis är Prag väl värd en långhelg för den som vill avnjuta historiska byggnader, spännande mat och billig öl.

Trots att den finska huvudstaden bara ligger en kryssningstur från Stockholm så har jag aldrig besökt den. En gratisbiljett från min syster ändrade äntligen på detta. Resan gick med Silja Symphony, ett av de många flytande nöjespalats som trafikeras Östersjön. Nöjeslivet intresserade oss dock inte (även om vi gladde oss åt att fartyget var till större delen rökfritt) utan vi sov oss igenom större delen av resan.

Väl framme i Helsingfors följde vi en utstakad turistrutt som innehöll de flesta av stadens sevärdheter. Rutten inleddes passande nog med Saluhallen och Salutorget, som erbjuder många, goda frukostalternativ. Vår frukost intog vi dock först på Fazers härliga kafé, där vi bekantade oss med de utsökta karelska pirogerna, potatis- eller risfyllning i ett surdegsskal. Dessförinnan hann vi med den vackra Uspenskijkatedralen och de ståtliga byggnaderna runt Senatstorget. Rutten fortsatte förbi Esplanadparkens många statyer och sedan söderut via Högbergsgatan och Rödbergen. Under promenaden slogs vi av hur rent Helsingfors är, något för Stockholm att lära av.

Väl tillbaka i centrum åt vi lunch på det klassiska funkishuset Glaspalatset. Ett antal restauranger erbjuder HelsinkiMenu, god finsk mat av säsongens bästa råvaror. Såväl gös Mannerheim som renytterfilé kan varmt rekommenderas. Däremot hittade vi tyvärr aldrig Finlands berömda hamburgerrestaurang Hesburger. Senare efterforskning tydde på att den kanske går under namnet Carrols i Helsingfors.

Rutten fortsatte norrut via den uppseendeväckande Tempelplatsens kyrka, insprängd i berget, och det inte fullt så uppseendeväckande Sibeliusmonumentet, en modern skapelse av plåtrör. Via Olympiastadion och Finlandiahuset återvände vi så till city. Där passade vi på att besöka varuhuset Stockmann och fylla på förrådet av piroger. Dessutom hittade vi i saluhallen kalakukko, rågbröd med fyllning av fisk eller kött. Gott och matigt!

Intrycket av Helsingfors är att det är mycket vacker och trevlig stad väl värt ett dagsbesök, såväl för arkitekturen som för maten.

Irlands huvudstad Dublin är en liten stad som man med lätthet kan promenera runt i och upptäcka i lugn och ro. Staden genomkorsas av floden Liffy och helgturisten håller sig med fördel på den södra sidan. Här ligger alla de stora sevärdheterna. I det vackra Trinity College förvaras medeltida heliga skrifter, av vilka den mest berömda är The Book of Kells. Här finns också ett av världens största bibliotek med över 200 000 böcker. National Museum och National Gallery är båda gratis och här kan den konst- och historieintresserade spendera många timmar. Varning dock för att det sistnämnda är väldigt rörigt med utspridda montrar och brist på förklarande sammanhang. Dessutom saknas här helt Irlands moderna historia och kampen för självständighet. Dublin Castle kan man dock hoppa över; slottet var aldrig annat än en regeringsbyggnad och sådana blir tydligen aldrig lika vackra och spännande som kungliga byggnader.

För den som bara vill flanera runt finns det gott om gågator. Grafton Street är den stora shoppinggatan med de största varumärkena medan sidogatorna innehåller diverse mindre guldkorn som Sherridan's Cheese Mongers, ett måste för ostälskare. Temple Bar rymmer många mindre butiker men är mera känt för sina många restauranger och barer. Min personliga favorit är Gallagher's Boxty House, en mysig krog som specialiserat sig på den irländska boxtyn, en slags fylld potatispannkaka som påminner om crepes. En gaelisk boxty med oxfilé följd av en cheesecake tillfredsställer både smaklökar och mage.

Tyvärr är detta en av få höjdpunkter i det irländska köket. Irländarna har ett varierat fiskliv utanför sina kuster och fångar allt från torsk och lax till ostron, musslor och räkor. Tyvärr överbehandlar de ofta sina råvaror, likt sina engelska grannar, och man saknar verkligen det varsamma isländska handlaget. Kött- och mejeriprodukter är man dock bättre på och irländarna är med rätta stolta över att servera ekologiska biffar och ostar. I Dublin finns också den tvåstjärniga restaurangen Patrick Guilbaud. Serveringen var också förstklassig med uppmärksamma servitörer som serverade oss varje rätt med perfekt synkronisering. Maten däremot var förvånansvärt vardaglig. Den lovande aptitretaren i form av en brylépudding gjord på anklever och valnötter följdes av pilgrimsusslor där det mesta av smaken grillats bort. Kött- och fiskrätterna var också de fantasilöst grillade och tillbehören bestod enbart av en potatiskaka och haricots-verts. De spännande smakkombinationer som F12 och Mistral skämt bort oss med uteblev helt! Efterrättssufflén var också smaklös medan ostbrickan förvisso var variationsrik men serverades utan annat tillbehör än bröd. Visst var maten god men man kan inte låta bli att undra om det är den franske ägaren snarare än maten som belönats med två stjärnor.

Med Njals saga i ena handen och en karta med en föreslagen resrutt i andra handen begav vi oss till sagoön Island. En vecka är inte lång tid för att upptäcka denna ö men med god planering kan man ändå hinna med en hel del godbitar.

Den första kvällen hann vi bara bekanta oss med Reykjavik. Staden kan trots sin blygsamma storlek erbjuda alla de nöjen man kan förvänta sig av en huvudstad: restauranger, kaféer, muséer, arkitektur och ett myllrande folkliv. Var dock beredd på höga priser, världens nordligaste huvudstad är också en av världens dyraste huvudstäder.

Den andra dagen for vi ut på vår rundresa i en hyrbil. Inledningsvis gick färden mot nordost och halvön Snaefellsnes. Att köra på Island är en upplevelse i sig. Den ständigt skiftande naturen är bjuder på sevärdheter hela tiden. Var dock beredd på att vägar och väder också ständigt skiftar. Av våra stopp på vägen kan jag rekommendera promenaden till vulkanen Eldborg och det vackert belägna kaféet vid byn Hellnar. På det sistnämnda kan man avnjuta en utsökt kaka av skyr, en typisk isländsk mejeriprodukt baserad på färskost som påminner om yoghurt. Staden Borgarnes var däremot inte så intressant och vädret tillät oss tyvärr inte att besöka det gamla fiskelägret Djupalonssandur.

På Snaefellsnes stannade vi en dag och passade då på att klara av ett par av Islands "måsten": valsafari och islandshästar. Vädret var vänligare mot oss denna dag och efter en valsafari där vi hade turen att se vikval, delfiner och tumlare kopplade vi av med en lugn ritt i solnedgången.

Den fjärde dagen bar det av söderut med stopp vid Raudamelurs basaltklippor, Delidartunguhvers varma källa, Reykholts Snorremuseum, Hraunfossars och Barnafossars vattenfall, Thingvellirs nationalpark (platsen för de gamla islänningarnas Allting), Gullfoss vattenfall samt gejsrarna vid Geysir (!). Dagen avslutades med en perfekt tillagad torsk i Fludir.

Fler naturattraktioner och historiska platser blev det den femte dagen. På vår färd längs den södra kusten kunde vi beundra Seljalandsfoss och Skogafoss vattenfall, lunnefåglarna vid Dyrholaeys fågelklippor, vulkansandstranden vid Vik, Njalsmuséet i Hvolsvöllur, den vattenfyllda kratern Kerid samt det gamla biskopssätet Skalholt. Denna dag avslutades med en hummerfest i på en restaurang i Stokkseyri som specialiserat sig på denna isländska delikatess. Isländska humrar är mindre än de vanligare kanadensiska men mycket prisvärda. I solnedgången anträdde vi så det vackra bergspasset Hellisheidi på väg tillbaka till Reykjavik.

Den sista dagen med hyrbil ägnade vi åt Reykjanes. Denna halvös månlandskap och bubblande varma källor erbjuder en fascinerande biltur, om än skakig då de flesta vägarna här består av grus. En halv dag räcker dock för att upptäcka Reykjanes och vi avslutade med ett besök i den Blå Lagunens varma och algrika hälsobad och en middag på den snurrande restaurangen Perlan med panoramautsikt över hela Reykjavik.

Dagen före hemfärden ägnade vi åt att upptäcka mer av Reykjaviks bortom de vanligaste promenadstråken, bland annat de pampiga villorna i den södra delen, samt att besöka utställningen om Islands kolonisering, där man hade rekonstruerat den första kända byggnaden på ön.

Sammantaget uppvisar Island en unik natur som inte kan upplevas någonannanstans. Det höga prisläget är avskräckande men om man vill göra en budgetresa finns det gott om möjligheter för billiga bussutflykter, camping och billig kost och logi på gårdar och den främsta sevärdheten - naturen - är gratis. För den som vill hinna uppleva så mycket som möjligt är det dock bäst med hyrbil och hotell på större orter. Dessutom håller restaurangerna en hög klass som gör det värt att lätta på plånboken. Det isländska köket arbetar visserligen med begränsade råvaror, främst fisk och lamm, och grönsakerna är oftast frysta eller konservererade. Å andra sidan åstadkommer man storverk med det man har och särskilt konsten att tillaga fisk behärskar man till fullo. Min personliga favorit var dock den isländska husmanskosten, presenterad i form av en fyllig fårsoppa och en smakrik plokkfiskur (fiskstuvning) på Hotell Framnes. För den efterrättssugne finns det också gott om goda (och mäktiga) kakor att välja på så hungrig behöver man inte vara på Island. Ett sista varningens ord: ta med kläder för alla väder. Svenska höstkläder var inte på långa vägar tillräckligt för den isländska sommaren när den var som värst!

Island är kanske inget resmål man besöker varje år men den som aldrig reser hit missar något i livet!

Det har hänt någonting i Köpenhamn. När jag var där senast var det svårt att hitta genuin dansk mat och till och med de berömda smörrebröden lyste med sin frånvaro. Nu däremot skyltade var och varannan restaurang med smørrebrød och dansk "frokost" (lunch). Kanske har H.C. Andersens jubileum bidragit till en ny nationell stolthet? Maten har i alla fall danskarna all anledning att vara stolta över. Kronborg serverar delikata smørrebrød med pålägg som ål, råbiff och kalvlever. Gammel Strand bjuder på utsökt pariserbiff och fisktallrik till frokost. Sist men sannerligen inte minst visar Den lille Apotek hur dansk husmanskost lyfter fram det bästa ur enkla råvaror från kött (perfekt tillagad fläskstek) till fisk (rödspätta fylld med räkor). Mellan måltiderna finns det gott om kakor och wienerbröd att njuta av om det mot all förmodan finns plats över i magen.

Resten av Köpenhamn hade inte så mycket att erbjuda, något som nog mest berodde på påskhelgen. Staden har många gågator man kan flanera på men vi fick nöja oss med att fönstershoppa i de många spännande småbutikerna bortom Ströget. Nationalmuséet höll visserligen öppet och har fri entré men de rika samlingarna är tyvärr dåligt organiserade. Labyrinter och tvära kast mellan ämnen och epoker kan vara spännande i andra sammanhang men inte på ett museum. Tivolit var också öppet men för den som bara vill gå runt och uppleva tivolistämningen är den höga entréavgiften avskräckande.

Tvyärr fick våra planer på en biltur till Legoland ett snöpligt slut. 98-oktanig bensin är nämligen sällsynt på de danska bensinmackarna och varken mackföreståndare eller turistbyrån kunde upplysa om vart turister med gamla bilar kunde vända sig.

Sammantaget är Köpenhamn, som alla nordiska städer, bäst att besöka när det är turistsäsong men bara maten är värd ett besök oavsett årstid!

I samband med mitt utlandsuppdrag i Norge passade jag och Su-San på att turista en helg i den norska huvudstaden. Själva staden är inte större än att man från centralstationen når de flesta sevärdheterna inom en halvtimme. Österut ligger Grønland med sina många etniska restauranger och västerut leder gågatan Karl Johan förbi många affärer på sin väg till slottet. I sydväst ligger Akershus fästning och den trendiga, nybyggda stadsdelen Aker brygge.

Oslo är ju numera världens dyraste stad men bjuder ändå på en hel del gratis sevärdheter. Många muséer har fritt inträde, såsom Munchmuséet, Vigelandmuséet och Nationalgalleriet. Tyvärr dominerar moderna konstnärer (såväl jag som Su-San föredrog den omoderne, romantiske målaren Thomas Fearnley) och Munchs mest kända tavlor är i skrivande stund ännu försvunna sedan stölden för några år sedan. Även Rådhuset erbjuder en hel del gratis konst, även om byggnaden i sig inte är något större konstverk. Däremot var den botaniska trädgården förvånansvärt liten och eftersatt för att vara i en huvudstad. Dessutom är, precis som i Sverige, mycket stängt när det inte är turistsäsong och vi fick därför avstå från Kon-tikimuséet.

Det är när man vill äta som man måste öppna plånboken. Den som vill äta billig norsk husmanskost rekommenderas ett besök på anrika Kaffistova. Maten går inte ens här under hundralappen men portionerna är rejäla. Mer exotisk mat finns i Grønland, där kryddningen är betydligt djärvare än på de mer anpassade restauranger man annars brukar få nöja sig med på våra breddgrader. Allra bäst är maten på Aker brygge, en stadsdel som är betydligt mer levande och integrerad med city än Stockholms Hammarby sjöstad. Smakar det så kostar det men restaurang Fronts skogsduva var i alla fall bland det godaste jag ätit.

Bortsett från prisnivån är Oslo en trevlig liten stad men som alla nordiska städer vinner den på att besökas sommartid då den verkligen kan förväntas leva upp (och eftersom snöröjningen lämnar en del i övrigt att önska).

Lofoten erbjuder med sina höga berg och djupa fjordar på fantastiska vyer. Vi tillbringade en vecka i en stuga utanför Ballangen tillsammans med några av Su-Sans vänner alldeles intill en fjord med goda fiskemöjligheter. Tyvärr visade sig just fiske vara det enda sättet att njuta av naturen och då varken jag eller Su-San hade det intresset fanns det inte mycket annat att göra. Fjordar må se vackra ut på håll men de branta klippor med tät vegetation inbjuder inte till naturupplevelser på land. Dessutom hade vi otur med vädret så inte ens midnattssolen fick vi se för alla regnmoln. Nåja, jag fick i alla fall mycket gjort på de distanskurser jag tog denna sommar.

Den odödliga staden Rom var målet för Su-Sans och min bröllopsresa. Att besöka Rom är som att kliva in i en historiebok. Vart man än vänder sig finns historiska minnesmärken att beundra från de många epoker som staden sett komma och gå. Det välbevarade templet Pantheon har tjänat såväl antikens gudar som kristendomens Gud, på Forum Romanum och Palatinen kan man trampa samma mark som antikens romare och de enorma ruinerna av Colosseum och Caracallas termer vittnar om hur storslagna de en gång var. Till de mer udda sevärdheterna hör Pyramiden, en excentrisk romares sista viloplats.

Om man vill ta en paus från det hektiska stadslivet kan man njuta av den romerska landsbygden genom att promenera på Via Appia Antica, förslagsvis en söndag då biltrafiken är avstängd. Naturligtvis känns historiens vingslag även här. Den pittoreska kyrkan Quo Vadis ligger där Petrus mötte Jesus och Jesu fotavtryck kan där beskådas medan Callixtus och Sankt Sebastians långa, mörka katakomber är ett fascinerande minnesmärke över de tidiga kristnas liv.

När ögonen sett sig mätta på forna romares verk kan magen njuta av de moderna romarnas fantastiska kök. Det är lätt att hitta mat i Rom, både för den som nöjer sig med en bit pizza eller focaccia på språng och för den som vill njuta av en komplett måltid med antipasti, pasta, primo och dolce. Semesterns bästa måltid avnjöt vi dock utanför Rom, på en vackert belägen restaurang vid Sankt Sebastians basilika, där vi serverades en blodig bistecca på 1,2 kilo (!). Ja, vi orkade faktiskt pasta linguine och tiramisu också!

Ett besök i Rom är inte komplett utan ett besök i Vatikanen. Petersplatsen är en magnifik plats, även om tyvärr köerna till Peterskyrkan är väldigt långa. Bättre i så fall är att strunta i köerna och besöka Vatikanmuséet, där Sixtinska Kapellet bara är en av många sevärdheter.

Vi hann också med en dagsutflykt till Florens, för att besöka Su-Sans farbror. Det skämtas gärna om italiensk organiseringsförmåga men deras tåg slår SJ - mindre än tre timmar till Florens utan stopp! Vi hann med Domen, Ponte Vecchio och marknaden, fiorentisk trippa till lunch, en sagolikt god glass på Vivoli och ännu en bistecca på en fin restaurang utanför sta'n.

Finns det några dåliga sidor hos Rom? Det skulle i så fall vara att det är fler än vi som tycker om staden, vilket tyvärr märks på priserna och de enorma turisthorderna. Dessutom tycks det som om hotellen har inflation på stjärnor, vårt hotell sades vara fyrstjärnigt men servicen och den torftiga frukosten (en sorts kaffe och två tråkiga sorters frallor i kaffets och brödets förlovade land!?) var möjligen trestjärnig.

Men detta till trots, Rom är och förblir en odödlig stad som måste ses minst en gång i livet!

Förra julen besökte vi Eastland och Tallinn så denna jul var turen kommen till grannlandet Lettlands huvudstad Riga. Sett till turism är Riga fortfarande bara lillebror. Färjetrafiken är glesare och turistutbudet sämre men med lite planering så kan man få en bra resa ändå. Riga Sea Line har bara en färja så en enda dags övernattning är inte möjlig. Vi valde därför två nätter och bokade med vissa problem en spadag på Aquavilla.

Båtresan till Riga går, liksom till Tallinn, nattetid. Frukostbuffén är inte speciellt märkvärdig men ger i alla fall tillfälle att bekanta sig med Lettlands mörka bröd och torkade fisk. Väl i hamn möttes man av öststatsvindar, en timmes passkö är INTE turistfrämjande.

Nåja, själva Riga är modernare Tallinn och Rigaborna har lagt ned mycket möda på att restaurera sina fina gamla barockbyggnader. Gamla stan fyller mer än väl en dagstur med sevärdheter som en pampig ortodox kupolkyrka och lilla och stora gillets utsmyckade byggnader. Den enorma marknaden är också värd ett besök, även om priserna tyvärr inte tillät några fynd. Lettlands berömda "svarta balsam", en örtlikör, föll oss heller inte i smaken. Vi nöjde oss därför med lettisk honung, en populär vara som Rigaborna köper i lösvikt.

Spa däremot är prisvärt och vi unnade oss massage, ansiktsbehandling (för mig), manikyr (för Su-San) och två timmar i en relaxavdelning med bastu och bubbelpool. Riktigt avkopplande!

Men det bästa med Riga är ändå maten. Stadens etniska mångfald har gett upphov till restauranger från hela det forna Sovjetunionen. För enklare måltid rekommenderas kaukasisk kebab, "shashliks". På den ryska restaurangen Arbat bekantade vi oss med borstj, dumplings och en mycket läcker karp. Strået vassare var den lettiska restaurangen Put Vein, med sagolikt mört kött och spännande efterrätter baserade på det mörka brödet.

Riga må vara en liten stad men för en cityweekend räcker den mer än väl. Efter vårt besök börjarde jag på Accenture och eftersom vi har ett kontor här återvänder jag ofta och med glädje.

Toscana måste vara det perfekta resmålet! Vackra landskap, fantastiska berg och långa stränder, pittoreska byar och storslagna städer, trevliga människor och underbar mat. Vad mer kan man begära? Resan fick visserligen en lite bisarr start. Vi flög nämligen till Milano först för att resa vidare med hyrbil till Toscana nästföljande dag. Denna norra Italiens största stad visade sig dock helt öde trots lördagskvällen. Det tog oss en timme att hitta folklivet, koncentrerat som det var kring Duomon. Nåväl, söndagen skulle väl bli bättre. Trodde vi ja! Det visade sig nämligen vara Blocca di ecologica den dagen, vilket innebar att all biltrafik var förbjuden! Inte så bra om man behöver ta sig 30 mil söderut. Vi fick därför smyga oss genom alltjämt öde gator för att ta oss ut ur Milano. Så här efteråt kan vi skratta åt hur vi slapp den omtalade besvärliga milanesiska trafiken.

På vägen stannade vi till i Genua, ännu en av Italiens många vackra städer, innan vi på kvällen nådde Toscana. Vi bodde in en väns hus i San Cassiano, en liten bergsby norr om Lucca. Med denna by som bas utforskade vi så Toscana. Varje dag inleddes med en capuccino eller en härligt tjock italiens choklad och en läcker foccaccia därtill på något lokalt kafé. Därefter beundrade vi någon av Toscanas många fina städer eler byar, med avbrott för en lång flerrätterslunch. Dagen avslutades med italienska delikatesser och en god bok eller ett parti schack framför brasan. Tänk om varje dag vore så!

Varje toscansk stad är ett resmål i sig, fulla av pampiga byggnader från renässansen som de är, så jag nöjer mig med att kort nämna några av de många sevärdheterna. Lucca är en gemytlig liten stad med bevarad ringmur och ett colosseum som het byggts om till lägenheter. Florens Duomo och dess kringliggande byggnader är magnifikt utsmyckade. Pisa har sitt bländvita mirakelfält med Duomon och det lutande tornet. Barga är en härlig bergsstad full av branta gränder och prång. Till och med lilla San Cassiano hade, liksom alla italienska byar, en vacker gammal kyrka med en historia som slår det mesta man kan se i Sverige.

Den italienska maten är ett kapitel för sig. I varenda liten by kunde man hitta kaféer, bagerier, gelaterior, rosticcerior och restauranger som alla hade det toscanska kökets delikatesser som gemensam nämnare. Medan många andra turistorter allt mer hemfaller åt trist stereotyp turistmat så kan man fortfarande få lokala läckerheter i Toscana. Salami, mozarella och crostini är utmärkt antipasti. De många goda pastarätterna kan med fördel varvas med risotto. Toskanska bondrätter som salsiccia och bönor eller torkad fisk och polenta är mycket mättande huvudrätter. Cantucccini doppade i vinosanto är en oäntat god efterrätt. Undra på att italienarna behöver ta siesta!

Det var med saknad jag lämnade Toscana men jag ser redan fram emot vår kommande bröllopsresa till Rom!

Athen är liksom Stockholm en stad med många ansikten: Den gamla stadsdelen Plaka fylld av tavernor och turistaffärer (inte helt olik Stockholms egen Västerlånggatan), den mer genuina stadsdelen Psiri med sin härliga marknadsplats (Södermalm?), mötesplatserna Sindagma och Monastiraki med sina många affärer (Sergels Torg?), det lyxiga Kolonaki där det "fina" folket umgås (Östermalm?) och så vidare. Över allt detta tronar på sin klippa det som gör Athen unikt, Akropolis med sina många sevärdheter.

Athen är en stor stad med längre avstånd än man tror så man gör klokt i att planera sina dagsutflykter för att orka med allt. Vi anlände till Athen vid lunchtid och kunde därför ägna vår första eftermiddag åt att bekanta oss med stadsmiljön.

I likhet med de flesta andra Medelhavsstäderna är Athen en stad med för mycket trafik på för små gator och de smala trottoarerna tvingar ofta ut en på gatan. Dessbättre är trafikattityden mer avslappnad så man kan korsa en gata utan att bilisterna kastar sig på tutan.

Färdiglagad mat finns överallt och godare snabbmat än grillspett med souvlaki, en burk tsatsiki och lite bröd får man inte någonstans. Däremot var det förvånansvärt svårt att hitta livsmedelsbutiker. å andra sidan gör det inte så mycket när Psiris marknad är ett himmelrike för någon som tycker så mycket om Levantens delikatesser som jag. Det billiga köttet och fisken kan man tyvärr inte köpa med sig hem men väl oliver, frukt (färsk, torkad eller inlagd), nötter, baljväxter, ost, yoghurt och mycket annat gott. Su-San tyckte jag var som ett barn på julafton och jag sa inte emot henne. Dessutom hittade vi billiga skjortor och skor också.

Dag två inleddes med en frukostbuffé där jag valde bort de västerländska alternativen för oliver, fetaost, bröd, melon och yoghurt med honung. Därefter var det dags att uppleva det antika Athen. Det nationella arkeologiska muséet är värt ett besök även om man nog hade tjänat på att försöka placera de stora mängderna föremål i ett historiskt sammanhang. Nu kändes det stundtals mer som ett lager än ett museum. Muséets fåninga väskregler gör heller ingen glad, vi hade en ryggsäck som var för liten för att tas emot i det yttre bagagerummet och för stor för att gå in i det inre bagagerummet så till slut tog vi med oss den in i alla fall.

Akropolis var intressantare och man förstår att perserna hade så svårt att besegra athenarna. Det är nämligen väldigt svårt att hitta in till de olika områdena och flera gånger tog vi två varv, ett utanför och ett innanför. En Akropolisbiljett är visserligen dyr men den gäller för Parthenon, Kerameikons gamla stadsruiner, den antika och den romerska agoran, Dionysosteatern samt Zeustemplet och studenter med studentkort och legitimation går in gratis. Biljetten gäller fyra dagar och det är klokt att inte se allt på samma dag. (Vi delade själva upp det på dag två och fyra.) Tilläggas kan att det på flera av dessa platser finns mindre arkeologiska muséer som är riktigt välstrukturerade och trevligare att besöka än det nationella muséet.

Det kan vara skönt att ta en paus från det hektiska stadslivet och det gjorde vi den tredje dagen genom ett besök i Pireus och en dagsutflykt till den närmaste av de grekiska öarna, Egina. Visserligen är de grekiska öarna också märkta av turismen och Egina är inget undantag med sina många pistagenötsstånd. Men det stillsammare ölivet är också en del av Grekland och hade vi haft mer tid på oss hade vi ägnat några dagar åt att åka runt i den grekiska övärlden.

Dagen avslutades med ett besök i Pireus trendigare kvarter kring marinan Mikrolimano, där motorbåtar av olika storlekar trängdes med tavernor och klubbar. Fiskrätterna här är dyra men goda, fast det är synd att grekerna grillar och friterar mycket av fisken hellre än att låta fisksmaken komma till sin rätt.

När det gäller tavernor så visade det sig finnas skillnader mellan de grekiska och de cypriotiska. Att souvlaki äts på spett istället för i pittabröd har redan nämnts, så också tendenserna att "fetta" till maten. Fylld kyckling visade sig vara panerad kyckling, grillade köttbullar visade sig vara friterade och rostad potatis visade sig vara ostgratinerad. Vidare så är meze vanligare och vi blev nog lika förvånade som servitören vid vårt första tavernabesök. Istället för att visa oss en meny så räknade han upp ett antal kötträtter och när vi "bara" valde varsin kötträtt så var det också precis vad vi fick, utan andra tillbehör än tsatsiki och bröd.

Det var först vid vårt sista tavernabesök, på Sholarhio i Plaka, som det grekiska köket visade upp sig från sin allra bästa sida. In på bordet kom en bricka med sexton mezerätter som vi fick välja bland och det var sannerligen inte lätt att behöva välja bort rätter. Vi fastnade för köttbullar i tomatsås, vinbladsdolmar i citronsås, kokt bläckfisk, flamberad grekisk korv, stekt aubergine, tsatsiki och grekisk sallad. En utsökt mannagrynskaka till efterrätt ingick. Så här ska grekisk mat avnjutas!

Turismen har gjort att Cypern inte längre är samma ö som den som Afrodite en gång steg upp på. Den som vill njuta av denna vackra ö måste därför välja rätt och framför allt välja bort rätt. Vi valde därför bort de en gång så vackra men nu av turistorter nedlusade stränderna vid Aiya Napa till förmån för den "riktiga" staden Larnaca. Vårt hotell var enkelt men låg precis vid strandpromenaden så vi hade såväl havsbad som stadsnöjen inpå knuten. Visst finns det turistfällor också här men de är lättare att undvika.

Våra dagar inleddes inte med den alltför vanliga "english breakfast" utan med härligt cypriotiskt bröd med olika fyllningar och till det frukt och/eller yoghurt med honung. Till lunch köpte vi lokala delikatesser som halloumi, anari (ostar), lounza (skinka) och loukanika (korv), som vi tog med oss i en kylväska till stranden eller på utflykten. Mer än en gång slank det ned en loukmades, kadayfi, baklava eller någon annan av Cyperns många goda sötsaker. När skymningen lade sig sökte vi så upp en mysig taverna för att avnjuta en som sig bör rejäl cypriotisk middag. De brittiskinfluerade tillbehöret pommes frites ersätts med fördel av inhemsk pourgouri (vetepilaff). En favoritrestaurang var, trots sitt ocypriotiska namn, Les Palmiers längs strandpromenaden, som serverade en utmärkt kleftiko och bjöd på cypriotiskt kaffe och kall kommanderia efteråt.

Men naturligtvis ska man inte stanna i Larnaca när resten av Cypern har så mycket att bjuda på. Vi ägnade tre dagar åt att köra runt ön. Det tog ett tag att vänja sig vid Cyperns vänstertrafik och allt annat än klara vägskyltar men till slut kom vi ut ur Larnaca i alla fall. Den första dagen ägnade vi åt östra Cypern och blickade då bland annat ut över spökstaden Famagusta på den ockuperade delen av ön. Därefter fortsatte vi till den delade huvudstaden Lefkosia och promenerade runt i den gamla stadskärnan. Vi tog oss också över gränsen vid den öppna övergången för att titta på den turkcypriotiska delen. Norra Lefkosia gjorde dock inget vidare intryck på Su-San, eftersom det endast var männen som syntes på gatorna medan kvinnorna höll sig någon annanstans.

Den andra dagen vigdes åt västra Cypern. Efter ett besök i moskén Hala Sultan Tekke, där en nära släkting till Muhammed ligger begravd, fortsatte vi västerut. Staden Paphos fick vi tyvärr avstå från för att hinna med Acamashalvöns vackra natur. Här hittade vi också, efter lite möda och trots de förvirrande cypriotiska skyltarna, en vingård där vi provade vin och köpte med oss några billiga flaskor. På vägen hem stannade vi i solnedgången till vid Afrodites födelseplats, en romantisk strand där kärleksgudinnan sägs ha stigit upp ur havet. Det var där och då som jag friade till min fru Su-San men mer om det någon annan gång.

Vår sista utflyktsdag ledde oss till Trodosbergen. På vägen stannade vi till vid några av Cyperns främsta historiska sevärdheter; Rickard Lejonhjärtas gamla borg Kolossi och den antika staden Kourion. Trodosbergen bjuder på hisnande vyer och orörda byar. Det var också här vi åt vår godaste cypriotiska måltid, en underbar och billig meze på en taverna vid byn Vasa.

Till Tallinn åker man enkelt och billigt med Tallink. För mindre än en tusenlapp per person fick vi en kryssning med övernattning till vår närmaste huvudstad. Endast luncher tillkom men det får man billigt på någon av stadens många fina restauranger. Själva resan har väl inte så mycket att erbjuda då Tallinks båtar är som alla andra östersjöbåtar: flytande klubbar inpyrda av rök med taxfree-varor som är dyrare än i resmålet. Det gör dock inte så mycket eftersom större delen av resan går nattetid.

Väl framme så har man Tallins gamla stad inom gångavstånd från hamnen. Tallinn är en sliten stad men den har förmått bevara sin medeltida charm och de smala gränderna och historiska byggnaderna har minst lika mycket att erbjuda som vår egen Gamla sta'n. Roligast för mig var förstås alla pampiga S:t Nicholaskyrkor. Om man söker sig lite utanför stadskärnan hittar man gamla sovjetiska byggnader som ju är pampiga på sitt sätt. Den stora fästningsliknande byggnaden vi hittade visade sig till exempel vara ett bibliotek...

För den shoppingintresserade har Tallinn inte så mycket att erbjuda som man inte kan hitta i Stockholm men en billig linneduk med matchande servetter fick vi i alla fall med oss hem samt naturligtvis billig vodka för 75 kronor litern.

Maten var billig den med och jag kan rekommendera ett besök på Olde Hansa för den som vill avnjuta sin måltid i medeltida miljö. Kuldse Notsu Korts vildsvin är också mycket gott, även om jag själv gjorde misstaget att pröva korv och gröt. Estländares saltvanor är för mycket till och med för mina salta smaklökar.

Sammanfattningsvis är Tallinn väl värt ett besök för den som vill uppleva en helt annan kultur på nära håll. Vi ser redan fram emot att besöka flera av de många storstäderna kring Östersjön.

I fjol reste jag till det av turistindustrin förstörda Gran Canaria och det var därför med tvekan som jag åkte till ännu en Atlantö i år. Men mina farhågor besannades inte - Madeira är allt det som Gran Canaria inte är: en "äkta" ö, befolkad av människor som inte bara bevarar sin kultur utan också är stolta över den och gärna delar med sig av den till besökare. Madeira tillhör Portugal men med ett självstyre och en stad (Funchal) som bara överträffas av Lissabon och Porto i storlek har ön lyckats bevara sin särprägel. Visst finns också här turistorter men de är inte några trista "turistgetton" utan riktiga städer och byar där turister och lokalbefolkning blandas. Tack vare detta kan man verkligen uppleva det äkta Madeira utan att skinnas av höga turistpriser och kvävas av ett själlöst, turistanpassat utbud.

Det första som slår en besökare på Madeira är hur grön ön är. Madeira genomkorsas av bevattningskanaler, så kallade levador, och har tack vare detta blivit en enda stor trädgård. Att Madeira dessutom tycks ha lika många trädgårdsmästare som invånare gör ju inte saken sämre och så gott som alla hus har vackra trädgårdar eller, i brist på det, rader av krukväxter utanför dörren. En biltur runt ön eller en vandring längs någon av levadorna rekommenderas varmt. Var dock beredda på att plan mark är sällsynt på Madeira, det krävs många upp- och nedförsbackar för att ta sig någonstans.

Det som jag själv uppskattade mest med Madeira var dock det lokala köket. Madeiraborna vet att ta vara på det välfyllda skafferi som det omgivande havet utgör och ingen av de många fiskrätter jag prövade gjorde mig besviken. Nationalrätten är espada, en lokal fisk som ser ut som en korsning mellan en gädda och en ål (ja, den är ful) och som sägs kunna tillagas på 365 sätt. Andra goda rätter är tonfisk, caldeirada (fisksoppa) och skaldjursris. De två sistnämnda rätterna är väldigt stora, vilket jag och Su-San fick erfara då vi beställde in var sin rätt och fick var sin kastrull(!). För den som föredrar kött är espetada (grillspett) ett utmärkt alternativ, särskilt om det serveras med friterade majsgrötskuber. Till all mat serveras det härliga madeirensiska brödet med vitlökssmör. Om man vill ha snabbmat då? Hamburgare och cola finns men varför välja det när man kan få prego (lövbiffsburgare) och Brisa (passionsfruktsläsk)? För den som orkar med efterrätt finns det tyvärr inte ett lika spännande utbud men hittar ni en quejada (kaka med fyllning av ostmassa) på menyn ska ni slå till. Bäst är restaurangerna i Funchals gamla stad, intill linbanestationen och trevligast och mest prisvärd var restaurang Tropicana.

Den enda nackdelen med Madeira är avsaknaden av badstränder längs de klippiga kusterna. Men om man nöjer sig med badanläggningar varifrån man kan nå Atlanten genom trappor eller dykning så är inte heller detta något problem. Barnfamiljer är dock varnade, detta är antagligen orsaken till att jag och Su-San var bland de yngsta (!) turisterna.

Sammanfattningsvis är Madeira en ö väl värd att besöka för den som vill få ut mer av sin semester än vad Stureplan och solarier hemma kan erbjuda.

Usama bin Ladin sägs kämpa mot den västerländska dekadensen. Han har inte sett Gran Canaria och framför allt inte Playa del Ingles... Playa del Ingles är en skymt av en mörk framtid där marknadsekonomin har gått för långt. Staden är enda stort och dyrt turistgetto fyllt av arkitektoniska mardrömshotell, kitschiga ljusprydnader, aggressiva inkastare och oligopoliserade barer och restauranger där till och med menyer och prislistor tycks vara förtryckta på samma ställe. I hjärtat av allt detta ligger själva dekadensens gryta Casban: ett hål i marken som får Sergels torg att framstå som himmelriket med krogar i tre våningsplan och mystiska katakomber där man kan stöta på såväl prostituerade och knarklangare som mystiska personer iförda togor.

Den enda ljuspunkten var en tur till de fantastiska bergen med en hyrbil och till en spansk restaurang med riktig, genuin mat. Hade det inte varit för mina vänners trevliga sällskap hade jag antagligen tvingats acceptera knarklangarnas erbjudande för att glömma allt.

Jobbet har fört mig till kärlekens stad två gånger. Inte vid något av tillfällena har dock Paris gjort skäl för sitt smeknamn. Visst har staden sina vackra byggnader och visst håller maten hög kvalitet men särskilt spännande blir det aldrig och Paris förmår aldrig riktigt höja sig över andra europeiska huvudstäder. Dessutom förtas mycket av intrycket av att parisarna levde upp till fördomarna mot fransmän genom sin arrogans. Detta gäller inte minst taxichaufförerna som helt saknar servicekänsla och istället gör allt för att blåsa sina kunder. Den bästa upplevelsen fick jag istället utanför Paris, i det pampiga slottet Versailles, där historiens vingslag ännu slår. I övrigt så är Paris en stad man bör se en gång - därefter finns det mer intressanta resmål.

Jag bodde i London 1998-2000, ett liv som låter mer glamoröst än vad det är.

En höstkväll 1998 kunde Londonborna se en yngling släpa sina resväskor genom stadens gator. Det var en syn de skulle få se många gånger, för Londons bostadsmarknad är allt annat än gästvänlig. Den första anhalten under mitt 18 månader långa Londonäventyr var Svenska Sjömanskyrkans vandrarhem i Surrey Quays i sydöstra London. Aldrig förr har väl en svensk flagga varit så vacker som då. Här skulle jag bo några dagar medan jag letade efter en lägenhet var det tänkt men jag gjorde flera misstag som kom att förlänga min vistelse.

Mitt första misstag var att komma vid terminsstarten, då staden var full av bostadssökande studenter. Mitt andra misstag var att använda mig av bostadssidor på Internet, något som i London är lika outvecklat som bostäderna i övrigt. Lägenheterna jag hittade var uthyrda sedan länge och flera innehavare blev arga för att jag behagade ringa på deras annons. Efter en veckas resultatlösa samtal gav jag upp och begick mitt tredje misstag: att kontakta en förmedlare. 50 pund fattigare fick jag några adresser men också dessa lägenheter var uthyrda, något som jag oftast inte fick reda på förrän dagen efter då jag ringde och frågade. När jag till slut fick en adress till en mäklare som verkligen hade en lägenhet vågade jag inte annat än ta den direkt och därmed begå mitt fjärde misstag: att hyra en bedsit. Ytterligare 50 pund fattigare i kontraktsavgift var jag således en hyresgäst i ett tio kvadratmeter stort rum i West Kensington med kokplatta i rummet och toalett/dusch i korridoren för facila 85 pund i veckan i minst sex månader framåt (!).

Det behöver väl knappast nämnas att det blev sex hemska månader:

• Grannsämja: Den förste grannen jag mötte besvarade min hälsning med "Fuck off" och den andre med en tom blick - efter det anammade jag Londonseden att titta i marken när jag träffade någon.
• Tvätt: Mitt lördagsnöje bestod i att släpa resväskor med kläder till tvättomaten, mina kläder fick sedan en pittoresk doft av fukt blandad med matos av att självtorka i mitt rum.
• Dusch: Det första parkettgolvet jag ser i England hittar jag naturligtvis i - duschutrymmet! Lyckligtvis fanns duschar med kakel och klinkers på jobbet men också en - svampodling!
• Städning: I England blev jag expert på att städa ur lägenheter men ingenstans hittade jag väl fem insekter under städningen - i kylskåpet!
• Värme: Englasfönster med stora glipor och bara ett litet element som man måste fylla med pengar, aldrig har jag väl varit så glad åt mattor och gardiner för att hålla någorlunda värme!

Efter de sex månaderna hade jag lärt mig något av mina misstag i alla fall. Jag gick direkt till en mäklare (och betalade 100 pund i kontraktsavgift!) och hyrde en "flat" i All Saints i östra London istället för en bedsit (och nästan dubblade min hyra till 150 pund i veckan!). Tyvärr begick jag nya misstag istället. Lägenheten jag hyrde var en "ex-council flat", vilket innebär att det är uttjänt kommunal lägenhet som någon köpt för att tjäna pengar på dumma utlänningar som jag. Tyvärr var jag inget undantag och så fort depositionen var betald så gick hyresvärden under jorden och lämnade mig ensam med alla problem. Den bokstavliga droppen blev en läckande toalett i det (förstås!) mattbeklädda badrummet. Ett sista misstag var att återlämna nycklarna utan att ha återfått depositionen, ett misstag som kostade mig 650 pund (!).

Det var först i och med min sista (ja, det ska vara sista, inte senaste) lägenhet i England som jag lärt mig av alla misstag. Då blundade jag för priset, tittade på flera lägenheter och började ställa krav på både mäklare och lägenhet. Till slut hittade jag en lägenhet jag inte trodde fanns i England: genomgående parkettgolv, klinkers och kakel i badrummet, rinnande varmt och kallt vatten i EN kran och med "power shower", d v s tryck i kranarna. Lägenheten låg i Rotherhithe i sydöstra London med gångavstånd till Surrey Quays shopping- och nöjescentrum samt Svenska Sjömanskyrkan! Cirkeln var sluten.

Londons bostäder lämnade alltså mycket i övrigt att önska och det gällde också mycket annat, t ex transporterna. Tunnelbanan går mycket långsamt, om den går över huvud taget, och om somrarna överstiger temperaturen den högsta tillåtna för djurtransporter. Bottenrekordet var en resa mellan Dagenham och Heathrow som tog tre (!) timmar. Flygresan London-Stockholm tog sedan två timmar... Bussar är inte mycket bättre, ska de gå en gång i kvarten kommer det tre var 45:e minut, och min sista taxibeställning missade jag, eftersom chauffören varit där en halvtimme före utsatt tid och inte orkat vänta.

Däremot har London mer att erbjuda för den som är turist och inte behöver bo där. Musikalerna kommer jag alltid att sakna och muséernas och galleriernas fria inträde likaså. För den bokintresserade är London med sina låga bokpriser ett paradis. Att London är en internationell stad märks på matutbudet och såväl affärerna som restaurangerna erbjuder många spännande kulinariska upplevelser. London är en stad som aldrig somnar och nattlivet kring Leicester Square torde tillfredsställa alla smaker. Att försöka lista sevärdheter är en övermäktig uppgift men här är i alla fall ett axplock av saker man inte kan lämna London utan att ha prövat på:

• Musikaler: The phantom of the opera
• Muséer: The British Museum
• Gallerier: The National Gallery
• Böcker: Bokaffärerna längs Charing Cross Road
• Livsmedel: Tesco doughnut bag med tio munkar för ett pund
• Restauranger: En indisk "take-away" (Englands nationalrätt) med "Chicken Korma"
• Bageri: Kinesiska "red bean"-bakelser från Chinatowns bagerier
• Klubbar: Atlantic vid Picadilly Circus
• Afternoon Tea: Basil Hotel nära Harrod's

Jag kommer definitivt att återvända till London men då som turist!

Jag bodde i Manchester 1997-1998, en vistelse som också blev mitt första möte med England.

"What do you think of Manchester" löd en fråga jag fick efter ett par veckor i den gamla industristaden i Midlands. Jag kunde inte låta bli att svara "Lots of red bricks". Det som slog mig när jag flög in över Manchester (som ovanligt nog måste ha haft klar himmel den dagen) var nämligen att hur långt man än sträckte blicken så såg man bara samma smutsröda tegel. Kontrasten mot Stockholm var verkligen slående; istället för ljust trä eller färgad sten var där rött tegel, istället för öppet vatten var där igengrodda kanaler, istället för luft och ljus var där smutsiga gator under en regntung himmel.

Även mötet med den engelska husstandarden blev en smärre chock. Jag skulle bo i ett parhus i rött tegel (vad annars?). En tjock, röd (varför så mycket rött i ett konservativt land?) heltäckningsmatta mötte mig, en matta som fortsatte ända in i badrummet och halvvägs upp mot badkarskanten. Bara köket var befriat från mattan men i gengäld möttes jag där av en gasspis, en vask med en diskho istället för två men två kranar istället för en samt ett uppvärmningssystem med två lägen: iskallt och kokhett vatten. Tredje chocken kom sedan under natten, då jag fick känna effekten av de otäta brittiska englasfönstren, sovandes med huvudet i ett hörn och fötterna i det motsatta i den alldeles för lilla sängen.

En ny erfarenhet jag gjorde i Manchester var att dela hus med någon, något som är mycket vanligt i England. I mitt första hus bodde jag med en finländsk kollega och också i mitt andra hus (efter att Kellogg's hyresavtal upphört och jag tvingats hitta ett hus på egen hand) bodde jag med andra, en engelsk kollega samt hyresvärdens far(?). En fördel med detta är att man kommer nya bekantskaper väldigt nära inpå och jag blev mycket god vän med min engelske kollega. En nackdel är dock avsaknaden av ett privatliv, känslan av att bara kunna komma hem och göra precis vad man vill. Dessutom hade jag personligen svårt att vänja mig vid den engelska normen för städning.

Inte heller staden Manchester var i början särskilt upplyftande med sin märkliga blandning av tomma gamla industribyggnader i tegel och nya glas- och betongcentra, hopträngda i en minimal stadskärna. Det är istället på kvällarna som Manchester vaknar till liv med ett nattliv som anses bland Englands bästa. De bästa minnena har jag från Canal Street, där pubarna ligger vägg i vägg och hela gatan fram till den intilliggande kanalen är en enda stor uteservering. Favoritpuben var Viarosa med sin härliga, medeltida inredning och favoritrestaurangen var "pannkakspizzerian" Pancake House.

Men mina bästa minnen har jag från arbetskamraterna på Kellogg's. Avdelningen bestod av ett femtiotal nyutexaminerade ungdomar från hela Europa och då nästan alla bodde i samma område i sydöstra Manchester fanns det en god jordmån för fester. Vi var ju alla i samma situation och saknade sociala nätverk så det blev naturligt att vi kom varandra nära. Visst märktes det att där fanns kulturella skillnader men likheterna övervägde ändå.